Inlägg från: ballerinakakaoreo |Visa alla inlägg
  • ballerinakakaoreo

    Stressad gynekolog - felbedömning?

    Imorgon ska jag gå över till vecka 10 enligt mina egna beräkningar (sista mensens första dag 25/9), men igår fick jag blodblandade flytningar och två små hugg i magen. Jag valde därför att åka till gyn idag som gjorde ett vul och konstaterade att bebis inte kunde vara äldre än 8 veckor och att ingen hjärtrytm fanns. Hon var väldigt stressad, och okänslig. Tog i rätt hårt och visade hellre äggstockarna för en praktikant hon hade med sig än bebisen för mig.

    Hennes svar blev kort och kallt att mitt barn med 90% säkerhet är död och jag fick en tid för ännu ett ultraljud till nästa vecka där det ska fastställas till 100% om mitt barn lever eller inte, om inte så ska jag få avbryta graviditeten.

    Jag känner mig dåligt bemött och som kastad framför tåget, är det på detta okänsliga sätt man ska få reda på att det barn man bär har blivit ett missfall? Den 10% chans att det lever ger mig en smula hopp om att hjärtat kanske tickar nästa gång jag kommer dit och att bebisen har växt på sig. Det såg ut som att hon mätte till 36 mm(?) från huvud till stjärt.

    Har ni varit med om liknande där läkaren faktiskt har haft fel? Var bara tvungen till att få skriva av mig lite, har gråtit i timmar ????

  • Svar på tråden Stressad gynekolog - felbedömning?
  • ballerinakakaoreo

    Jag ska tillbaka nästa måndag för att säkerställa att det inte lever och ska då få göra en abort om kroppen inte tar hand om det innan.

    Jag vill nog göra en anonym anmälan eller iallafall tillsägelse att respekten och empatin borde vara större i ett sådant yrke. Vet någon vart man vänder sig?

    Ang längden som jag såg vara 36mm så var det när hon mätte från barnets huvud till stjärt, då blev det en rak linje mellan och på sidan av skärmen syntes det från 0-36mm när hon drog linjen, sedan drog hon samma linje/mätning för fostersäcken och gulesäcken.

    Jag fick inte chans att höra hjärtljuden, och hon stannade bara en kort stund vid barnet så jag hann själv inte uppfatta om det fanns hjärtljud eller inte. Allt kändes så känslokallt och stressat.

    Hoppet lever med mig men jag befarar det värsta då det kom blod igår och den ?växtvärk? jag känt tidigare inte känns längre utan istället svaga molande mensvärkar. Usch, det är så jobbigt. :(

  • ballerinakakaoreo

    För mig känns det som en stor förlust och jag har kallat det för mitt barn redan sen dag 1. För mig var detta något jag sett fram emot och där jag byggt upp både förväntningar och drömmar, och jag älskade att känna hur det växte i mig. För mig var och är det ett barn vare sig det är korrekt eller inte biologiskt sätt.

    Det jag menar när jag talar om gynekologen är inte att jag hade viljat ha kurstorstöd och 10 kramar, jag tycker att hon hade kunnat vara lite varmare när hon talade om allt då själva graviditeten kan betyda väldigt mycket för vissa och vid ett sånt hör besked kan hela livet rasa för en det. En varm ton i rösten och bara allmän empati skulle kännas som en större tröst än att hon satt och scrollsde på datorn samtidigt som att hon då sa att det till 90% var dött och sedan skrev ut en ny tid och berättade vad som skulle ske då. Det är som att en läkare skulle säga att en närstående avlidit och inte visa någon som helst empati, för mig så betydde denna graviditet så otroligt mycket och därför gör det lite ondare att det behandlades så okänsligt.

  • ballerinakakaoreo

    Sen är det såklart skillnad på att förlora något man burit på i 8 veckor och ett barn som man har haft i 3 år, det förnekar jag inte. Men det är olika typer av sorg och denna sorg är också tuff.

  • ballerinakakaoreo

    Tack för alla värmande kommentarer, det gör mig lite gladare i eländet! Det som också gör mig gladare är att de blodblandade/bruna flytningarna eller sekretet jag hade både igår och idag har avtagit och att min livmodertapp som faktiskt var helt mjuk och öppen har blivit stenhård och stängt sig. (Ja jag kände) Molvärken sitter kvar men den är inte värre än mensvärk. Det känns som att om det vore en utstötning på gång så borde tappen ha varit fortsatt öppen och smärtan borde ha vakt lite starkare..? Inget har alltså kommit ut.

    Jag har läst om massor av fall i olika forum om mammor som varit med om liknande saker själva och att fostret ibland kan ligga på ett sätt som gör det svårare att se hjärtslagen. Den läkare jag hade lyssnade ju inte ens efter hjärtekon och jag som var i chock tänkte inte på att fråga efter dem. Jag kom även på att jag är gravid i vecka 10 enligt sista mensens första dag, men fostret borde väl vara 8 veckor då befruktningen inte sker förrän ca 2 veckor efter mensen vid ÄL? Eller har jag fel?

    Jag hoppas innerligt på att den lille lever och att hjärtat kanske blir starkare tills måndag och att den växer till sig lite och att det syns vid mätning!!

    Min graviditet i sig har varit speciell från början och det har jag en tidigare tråd om. Jag visste direkt efter vårt sex vid ÄL att jag skulle bli gravid då min ÄL-värk som brukar hålla i sig i dagar tog slut direkt efter och jag fick ömma bröstvårtor följande dagar. På ÄL+12 kom vårt efterlängtade +!

  • ballerinakakaoreo

    Jag låter bli att läsa alla ovänsentliga svar av er som försöker tillrättavisa varandra och er som tjafsar eller förnekar den lilla chans till liv det finns. I varje tuff stund brukar det alltid kunna finnas en strimma ljus och ett litet hopp, mitt lilla hopp är att få komma in på måndag, få en läkare som är mjuk och försiktig, som verkligen tar sin tid att kolla, och då se att bebisen växt lite och att hjärtat nu går att se. DET är MITT hopp och det som får mig att kunna hantera denna sorg, speciellt med tanke på att blödningarna och mensvärken avstannat helt. Jag har hopp om att blödningen var ?mens? i och med att den inträffade på samma dag som mensen faktiskt var beräknad i min mensapp (svägerskan var med om samma sak) och inte ett tecken på missfall/utstötning. Om det verkligen är så att bebisen är till 100% död så får jag hantera det då, men det är dessa 10% som får mig att hålla hoppet vid liv. Har ni hört talas om mirakelbarn?

  • ballerinakakaoreo

    Och återigen TACK för er som stöttar och håller tummarna! Vi hörs igen på måndag - med bra eller dåliga nyheter :)

  • ballerinakakaoreo
    trollhona skrev 2018-11-27 22:24:39 följande:
    Ja hade genombrottsblödningar genom hela graviditeten. dvs var 4e vecka blödde jag TROTS att jag var gravid, för min kropp fattade inte det. 
    Så ja, det finns mirakelbarn, mitt barn är ett av dem. Hoppas ditt är det med. Hller tummarna.
    Åh, det känns skönt att läsa!! Hur var dina blödningar och hur länge varade dem? Hade du vanlig mensvärk då? Förlåt om jag ställer många frågor.
  • ballerinakakaoreo

    Jag hittade en privat gynmottagning när jag googlade, jag ska ringa dit idag och försöka få en tid innan måndag. Det stod att de var väldigt personliga och att man ofta får träffa samma läkare varje gång m.m och det känns väldigt tryggt. Jag återkommer med svar från läkaren om någon är antingen nyfiken eller i samma sits själv och behöver läsa bort sin oro. 

  • ballerinakakaoreo

    Såhär har det gått:

    I lördags kväll/natt fick jag extrema blödningar. Jag hann inte byta binda innan den nya var smockfull av blod. Stora klumpar (likt hönsägg eller större) av koagulerat blod plumsade ut vid ansträngning när jag tex var på toaletten eller reste mig upp. Molande mensvärk. Jag började bli yr och fick ringa jouren hos gyn och komma in direkt, klockan var 7 på morgonen när jag kom in och då hade jag varit vaken hela natten och sprungit på toaletten och nytt bindor.

    Jag fick ta blodtryck och hb för att kontrollera att jag inte förlorat för mycket blod. Allt såg okej ut. Vid VUL såg läkaren ännu en gång (samma läkare som innan men denna gång mycket trevligare) att fostret var dött. Det hade dött i v 4-5 och var då alltså 0,36mm stort. Jag trodde ju tidigare att det var 3,6 cm men jag hade missat nollan. Allt av graviditeten fanns kvar i livmodern och stat väldigt högt upp, så jag fick 4 Cytotec som infördes i rumpan då jag blödde för mycket för att få dem vaginalt. Jag fick varken äta eller dricka då jag kunde få skrapas under narkos om ingenting kom ut.

    Utstötningen började men efter 3 timmar hade ännu inget kommit ut. Jag fick en ny läkare, en manlig, som konstaterade att fostersäcken hade glidit ner en bit i livmodern. Han sa att han bara skulle titta men tog sedan fram en lång smal tång som han förde in genom livmodertappen in i livmodern och drog ut hela fostersäcken vilket var extremt obehagligt och gjorde otroligt ont, jag fick ingen bedövning eller förvarning innan. I chocktillstånd fick jag göra ännu ett VUL där han såg att allt var ute men att några få små rester fanns kvar och därför fick jag ytterligare 2 st Cytotec att lägga under tungan samt 2 st Citodon mot smärtan som uppkom efter att han drog ut fostersäcken. Jag slutade blöda så rikligt när allt var ute och blöder än idag ytterst små mängder, som en vanlig mens.

    Hur känner jag idag? Jag mår okej. Jag har inte ont och jag stör mig inte av blodet. Jag känner mig lurad av min kropp som gick i 5-6 v utan att stöta ut det döda fostret. Hade det blödigt ut i v 4 så hade vi kunnat börja om så mycket snabbare, det känns som att tid är slösad. Men, den värsta sorgen gick över efter första gynbesöket där hon konstaterade att fostret var dött till 90%, jag grät ur mig all besvikelse och sorg då och just nu är jag rätt taggad på att få min ägglossning så att vi kan försöka igen. Läkaren rådde oss att vänta tills efter nästa mens men längtan efter barn är så stor och när jag vet att det kan ta sån tid för att pricka in exakt och bli befruktad så vill vi börja försöka så snabbt som möjligt (ÄL är beräknad om ca 2 veckor så infektionsrisken har minskat efter MF då).

    Jag vet iallafall nu att jag kommer att kräva kejsarsnitt då min förlossningsskräck jag hade innan har förvärrats efter smärtan som uppkom efter att han drog ut fostersäcken samt efter allt dåligt bemötande. Jag vet också att jag till nästa graviditet endast skall boka ultraljud och dylikt hos privat gynekolog och inte hos landstinget då jag aldrig har varit med om en sämre personal än där. Jag tycker att både sköterskor, läkare och gynekologer var otroligt otrevliga. Endast en sköterska var trevlig och det säger rätt mycket om den arbetsgruppen.

    Tack för allt stöd och för er alla som hållt tummarna! Nu tar vi nya tag!

Svar på tråden Stressad gynekolog - felbedömning?