Såhär har det gått:
I lördags kväll/natt fick jag extrema blödningar. Jag hann inte byta binda innan den nya var smockfull av blod. Stora klumpar (likt hönsägg eller större) av koagulerat blod plumsade ut vid ansträngning när jag tex var på toaletten eller reste mig upp. Molande mensvärk. Jag började bli yr och fick ringa jouren hos gyn och komma in direkt, klockan var 7 på morgonen när jag kom in och då hade jag varit vaken hela natten och sprungit på toaletten och nytt bindor.
Jag fick ta blodtryck och hb för att kontrollera att jag inte förlorat för mycket blod. Allt såg okej ut. Vid VUL såg läkaren ännu en gång (samma läkare som innan men denna gång mycket trevligare) att fostret var dött. Det hade dött i v 4-5 och var då alltså 0,36mm stort. Jag trodde ju tidigare att det var 3,6 cm men jag hade missat nollan. Allt av graviditeten fanns kvar i livmodern och stat väldigt högt upp, så jag fick 4 Cytotec som infördes i rumpan då jag blödde för mycket för att få dem vaginalt. Jag fick varken äta eller dricka då jag kunde få skrapas under narkos om ingenting kom ut.
Utstötningen började men efter 3 timmar hade ännu inget kommit ut. Jag fick en ny läkare, en manlig, som konstaterade att fostersäcken hade glidit ner en bit i livmodern. Han sa att han bara skulle titta men tog sedan fram en lång smal tång som han förde in genom livmodertappen in i livmodern och drog ut hela fostersäcken vilket var extremt obehagligt och gjorde otroligt ont, jag fick ingen bedövning eller förvarning innan. I chocktillstånd fick jag göra ännu ett VUL där han såg att allt var ute men att några få små rester fanns kvar och därför fick jag ytterligare 2 st Cytotec att lägga under tungan samt 2 st Citodon mot smärtan som uppkom efter att han drog ut fostersäcken. Jag slutade blöda så rikligt när allt var ute och blöder än idag ytterst små mängder, som en vanlig mens.
Hur känner jag idag? Jag mår okej. Jag har inte ont och jag stör mig inte av blodet. Jag känner mig lurad av min kropp som gick i 5-6 v utan att stöta ut det döda fostret. Hade det blödigt ut i v 4 så hade vi kunnat börja om så mycket snabbare, det känns som att tid är slösad. Men, den värsta sorgen gick över efter första gynbesöket där hon konstaterade att fostret var dött till 90%, jag grät ur mig all besvikelse och sorg då och just nu är jag rätt taggad på att få min ägglossning så att vi kan försöka igen. Läkaren rådde oss att vänta tills efter nästa mens men längtan efter barn är så stor och när jag vet att det kan ta sån tid för att pricka in exakt och bli befruktad så vill vi börja försöka så snabbt som möjligt (ÄL är beräknad om ca 2 veckor så infektionsrisken har minskat efter MF då).
Jag vet iallafall nu att jag kommer att kräva kejsarsnitt då min förlossningsskräck jag hade innan har förvärrats efter smärtan som uppkom efter att han drog ut fostersäcken samt efter allt dåligt bemötande. Jag vet också att jag till nästa graviditet endast skall boka ultraljud och dylikt hos privat gynekolog och inte hos landstinget då jag aldrig har varit med om en sämre personal än där. Jag tycker att både sköterskor, läkare och gynekologer var otroligt otrevliga. Endast en sköterska var trevlig och det säger rätt mycket om den arbetsgruppen.
Tack för allt stöd och för er alla som hållt tummarna! Nu tar vi nya tag!
