Pojkväns son "oregerlig"
Är skild sedan 2 år och har en ny pojkvän sedan 1 år. Min dotter är 3,5 år och hans snart 3 år. Vi har båda barnen varannan vecka, samma vecka.
Problemet är att hans sov är "oregerlig"; Han går inte att prata med, lyssnar inte, gör inte som man säger, gör jävligt dumma saker trots han vet att han inte får. Vi har pratat om att bli sambo. Jag vet inte om jag vill släppa in sonen i mitt hem. Min dotter lyssnar (om man förklarar och svarar på 10 varför), gör som man säger.
Några exempel:
- Vi vid matbordet förklarar att man sätter glaset ovanför tallriken för att inte välta ut det. 1 av 3 måltider slutar ändå med utspilld dricka pga han inte gör detta.
- Han kan springa rakt ut i trafiken trots vi pratat 1000 gånger om att bilar är farliga och man får ont och hamnar på sjukhus. Det värsta är då att min dotter (som annars vet detta) hänger på och ska "leka". Skriker pojkvännen stanna lyssnar han inte men ryter jag till stannar båda barnen.
- Han går absolut inte att lita på med pennor, saxar eller liknande: Han har ritat med bläckpenna på parkettgolv (bläcket gick bort men reporna finns kvar), han har ritat på väggar och min dotters saker, han har "jagat"/sprungit efter min dotter med en sax riktad som svärd/kniv mot henne. Kan plocka bort alla pysselgrejor och pennor när han är där men om de skulle bo ihop måste hon få ha sina grejor (hon älskar att måla)
- Han har slagit och puttat min dotter flera gånger (hon är väldigt härdig med att vilja ha med honom i lek)
Pojkvännens sons mamma är ett kapitlet för sig och jag tror mkt av problemen kommer där ifrån. Hon tittar hellre på sin mobil är lyssnar, ser och bekräftar sin son och så har det alltid varit. Men även pojkvännen försöker "detaljstyra" sonen och "klagar" (bara uppmärksamma det han gör fel) på allt han gör pga det är så hans ex gjorde.
Jag tror på nära föräldraskap och har försökt så gott jag kan praktisera det med min dotter och vi har en väldigt nära och bra relation - hon lyssnar och går att prata och resonera med. Självklart får hon sina ryck ibland när hon är trött och/eller hungrig.
Har försökt under 1 års tid praktisera nära föräldraskap även med honom men inte märkt någon förbättring. Tyvärr håller även jag på att falla in i samma som hans föräldrar - hela tiden tjata på honom.
Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?
Kom och tänka på en väninna som har flera barn, den äldsta var som din dotter, ett följsamt barn som var lätthanterlig och så fick hon sitt andra barn och konstaterade att det var nog det att hon hade en väldigt följsam dotter och inte hade något med hennes föräldraskap.
Min son har också var lätt att ha ute i affärer, i offentliga miljöer. Har mycket, mycket sällan lagt sig på golvet och skrikit i en affär. Men jag kan inte slå mig på bröstet och säga att det var jag som gjorde rätt som förälder, han var sådan av sig självt.
Så jag är rätt säker på att den största delen att treåringen är som han är, är just för att han har den personligheten och att han är endast tre år.
Sedan är det också så att barn mognar olika i den åldern, så ditt barn kan vara en mogen tre-åring och hans ett som mognar senare.
Dessutom finns det treårstrotsen, en del barn är mer utagerande hos andra barn märks det knappt.
Jag är rätt säker på att många föräldrar känner igen sig när du beskriver din killes son och andra som känner igen sig när det gäller din dotter och att det är nog inte helt ovanligt att man hittar ett barn som är som din killes treåring och ett barn som är som din dotter med samma föräldrar.