Pojkväns son "oregerlig"
Är skild sedan 2 år och har en ny pojkvän sedan 1 år. Min dotter är 3,5 år och hans snart 3 år. Vi har båda barnen varannan vecka, samma vecka.
Problemet är att hans sov är "oregerlig"; Han går inte att prata med, lyssnar inte, gör inte som man säger, gör jävligt dumma saker trots han vet att han inte får. Vi har pratat om att bli sambo. Jag vet inte om jag vill släppa in sonen i mitt hem. Min dotter lyssnar (om man förklarar och svarar på 10 varför), gör som man säger.
Några exempel:
- Vi vid matbordet förklarar att man sätter glaset ovanför tallriken för att inte välta ut det. 1 av 3 måltider slutar ändå med utspilld dricka pga han inte gör detta.
- Han kan springa rakt ut i trafiken trots vi pratat 1000 gånger om att bilar är farliga och man får ont och hamnar på sjukhus. Det värsta är då att min dotter (som annars vet detta) hänger på och ska "leka". Skriker pojkvännen stanna lyssnar han inte men ryter jag till stannar båda barnen.
- Han går absolut inte att lita på med pennor, saxar eller liknande: Han har ritat med bläckpenna på parkettgolv (bläcket gick bort men reporna finns kvar), han har ritat på väggar och min dotters saker, han har "jagat"/sprungit efter min dotter med en sax riktad som svärd/kniv mot henne. Kan plocka bort alla pysselgrejor och pennor när han är där men om de skulle bo ihop måste hon få ha sina grejor (hon älskar att måla)
- Han har slagit och puttat min dotter flera gånger (hon är väldigt härdig med att vilja ha med honom i lek)
Pojkvännens sons mamma är ett kapitlet för sig och jag tror mkt av problemen kommer där ifrån. Hon tittar hellre på sin mobil är lyssnar, ser och bekräftar sin son och så har det alltid varit. Men även pojkvännen försöker "detaljstyra" sonen och "klagar" (bara uppmärksamma det han gör fel) på allt han gör pga det är så hans ex gjorde.
Jag tror på nära föräldraskap och har försökt så gott jag kan praktisera det med min dotter och vi har en väldigt nära och bra relation - hon lyssnar och går att prata och resonera med. Självklart får hon sina ryck ibland när hon är trött och/eller hungrig.
Har försökt under 1 års tid praktisera nära föräldraskap även med honom men inte märkt någon förbättring. Tyvärr håller även jag på att falla in i samma som hans föräldrar - hela tiden tjata på honom.
Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?
Min dotter var hans raka motsats som liten, lugn, stillsam, lagom försiktig, lyssnade på vuxna, gjorde allt "rätt", lärde sig allt i en lugn takt. Hon fortsatte att vara sitt lugna och lyssnande jag tills hon var ungefär 12-13 år. Och jösses, vi som tyckte sonen var jobbig som liten... Dottern är nu en fullfjädrad tonåring, lyssnar aldrig, uppkäftig, tycker att hon vet bäst, ställer till med drama och kaos i hela familjen. Vi bara längtar tills de här tonåren är över, men det håller väl på ett tag till.
Min mans familj beskriver ungefär detsamma som vi ser: pojken jobbig och vild som liten medan flickorna var lugna och snälla när de var små. I tonåren: pojken lugn och snäll medan flickorna tog ut svängarna och blev vilda.
Tjat verkar inte hjälpa, men det du gör med nära föräldraskap fungerar även om det inte verkar så just nu. Och förlåt honom för att han är så vild, ha gör det inte för att jävlas, han gör det för att han inte kan bättre och för att han är ett litet barn. En kompis till mig sa när min son var liten "det är hårt jobb att vara tre år" och det hjälpt mig jättemycket att tänka så. Att det är hårt jobb de håller på med i alla kaoset, att växa upp, utvecklas, lära sig. Och nu är det hårt jobb att vara 13 år också...