Pojkväns son "oregerlig"

Jag har barn av båda sorterna. Det är lite det fina med att ha många barn att man blir väldigt mycket ödmjukare som förälder.

En del barn lyssnar på "nej" från det att de lär sig krypa (det gjorde min äldsta). Andra ser det som en startsignal att skynda sig så de hinner med så mycket av det förbjudna som möjligt innan de blir stoppade.

När de är 3 år får man vakta och förebygga. Min trea kunde man inte vara längre än 1 meter ifrån i den åldern för gick något emot honom tog han första bästa pryl och kastade. Han kunde inte heller vara själv på övervåningen för att han klättrade på trappräcket och hade noll självbevarelsedrift. Han har också varit den som behövt prova alla regler 100 ggr om de ff gäller där syskonen testat rejält 1-5 ggr. 

När han blev lite större, säg 5 år. Så behövde vi inte längre vara fysiskt nära men ff behövde vi mentalt vara med hela tiden för han kunde ff flippa och kasta/slå syskonen om han blev riktigt arg. Men då räckte det med att säga till honom för att han skulle hejda sig. Jag kan utan att överdriva säga att på fyra barn har nog 75% av vårt aktiva uppfostrande och vaktande gått åt till den här sonen.

Idag fyller han snart 11 och är bland de lugnaste barnen i skolan och sina aktiviteter. Lyssnar bra, har självbevarelsedrift och är aldrig inblandad i bråk (på skolan, hemma kan han ff bli osams med storebror men inte alls på samma nivå som förr).