Behålla eller abort? Bonusbarn. Nytt förhållande.

Jag har kommit i kontakt med en bra psykolog.

Två samtal har jag haft. Det första var dagen efter att jag startade denna tråd. Istället för 45 min satt hon med mig i 2 timmar.

Sedan hade hon lång väntetid och min andra tid var igår. Istället för 45 min fick jag 3.5 timme!

Men tyvärr kan hon inte direkt hjälpa mig med mitt val.

Hon har fått mig att reflektera över om jag ens överhuvudtaget vill leva tillsammans med min sambo.

Han är inte direkt världens bästa pappa eller sambo.

Vi bråkar ganska ofta och han kan ibland bli väldigt elak och aggressiv. Inte våldsam mot mig men slår i väggar och kastar saker tex.

Detta är något jag först förnekade för henne och som jag förnekar för alla andra runt omkring.

Han säger även elaka saker till sina barn vilket jag ALDRIG hade accepterat till mitt eget barn. Saker som ?fan vad ni är jobbiga, det är så skönt när ni är hos er mamma?. Helt sjukt att säga så enligt mig!!!

Jag har kommit till insikt med många saker genom att gå till henne. Hur jag fungerar, tänker. Att jag känner enorm press att göra rätt och att göra det som andra anser är rätt. Att jag ständigt vill göra alla nöjda och glada.

Att jag sällan sätter mig själv i första rummet och att jag ofta låter folk köra över mig och låtsas sen som ingenting.

Jag har även gått igenom en hel del traumatiska upplevelser. Väldigt stora saker som jag sedan har vägrat att bearbeta. Jag har istället stängt av och bara kört på. Visst har jag varit ledsen men jag har inte på riktigt bearbetat dem. Jag har dock plågat mig sjölv med saker som ?om jag gjort si eller så istället hade det kanske aldrig hänt? ?det är mitt eget fel att detta hände för jag....?

Väldigt många fler mindre saker som alla ligger till grund för att jag ska känna skam och rädsla över mina beslut. Jag känner att vad jag än gör och vad jag än beslutar sä kommer det att gå fel. Jag kommer att straffas på ett eller annat sätt. Väldigt paranoida tankar..

Jag gråter varje dag och känner en enorm hopplöshet. Jag tar på mig skulden för de saker som gått fel i mitt liv för om jag bara gjort si eller så så hade saker varit annerlunda!

Detta återspeglas nu i detta beslut. Jag är rädd att även detta kommer bli ett sådant beslut som jag ska ångra i resten av mitt liv. Abort kanske jag ångrar pga att jag känner skuld, skam. Om jag behåller kommer jag kanske ångra det för att jag får barn med så kallat FEL man. Att jag känner mig fast med honom för resten av mitt liv.

Jag känner att detta barn är en inkräktare i min kropp och i mitt liv. Jag vet inte var dessa känslor kommer ifrån men jag känner mig på något sätt tvingad nu att behålla barnet. Jag är inte stark nog att göra abort pga att jag är rädd att jag ska ångra mig!

Psykologen menar att den stora frågan är inte om jag ska behålla barnet eller ej, det är om jag ska stanna i detta förhållandet eller ej.

Tar jag bort barnet kommer jag förmodligen att försöka avlägsna mig från detta förhållande.

Om jag behåller barnet kommer jag att kämpa till 100% för att vi ska få det bättre.

Innan jag blev gravid hade jag inte alls dessa tankar ang min sambo men sedan jag blev gravid så har jag börjat se honom med nya ögon, jag har börjar omvärdera vad som är viktigt hos en partner och i en pappa.

Han är inte alls vad jag tänkt mig och jag känner plötsligt inte speciellt mycket kärlek för honom. Kanske är det hormonerna? Hur vet man :(

Inget lätt beslut och jag känner mig så otroligt stressad och pressad att jag måste ta beslutet IDAG då jag redan ställt in en abort-tid.

Såklart skulle jag skämmas om jag ställer in en till och sedan ringer och vill ha en ny tid om en vecka

Jag har för övrigt valt kirurgisk abort då jag inte känner att jag rent psykiskt klarar av en medicinsk.

Bläääää vilken ångest jag har!!!!

Känner press då jag vet att mina föräldrar tex gärna vill ha barnbarn.

De älskar min sambo och hans barn och de har ingen aning om hur han är bakom stängda dörrar. Tidigare hade jag en sambo i 10 år som mina föräldrar äääälskade men tyvärr ville han ej ha barn så vi separera (fanns fler anledningar).

Men nu skulle jag känna sådan skam om jag gör abort och sen kanske lämnar min sambo. Min pappa hjälper oss just nu att leta hus och har varit med på visningar och alla är så glada för vår skull (de vet inget om graviditeten men de är glada att vi funnit varann)

Jag får katastoftankar att tänk om jag lämnar honom och sen träffar jag aldrig någon annan så får jag aldrig några barn alls!! Kanske bättre att behålla detta barn och sen även om vi skulle separera i framtiden så har hag iallafall fått barn..

tankarna är kaos!

Fan fan fan

Min sambo är inte till någon hjälp då han bara tycker att jag får bestämma hur vi gör.