Pappa med dålig attityd

Därför att du väljer att känna så som du gör och inget annat.

Fast jag anser att man misslyckas som förälder om man stannar kvar i en relation där man blir behandlad som skit.. Ni förmedlar till barnen att det är okey att behandla den ena (varandra) som skit och det är ett acceptabelt att göra så.

Så ja jag anser att du är en misslyckad förälder då du:

1) Låter dig bli behandlad som skit för att du har en (dum) fix idé att "man skall hålla ihop som familj".  Du väljer medvetet att leva osunt, du väljer medvetet att förmedla osunda relationer till dina barn.

2) Vägra att ta ansvar för dig och dina barn, och skaffar mer barn med en skitstövel, allt p.g.a en fix idé.

Just nu är du en misslyckad förälder. Dock du kan bli en lyckad förälder genom att ta ditt förnuft tillfånga och välja att lämna idioten och visa barnen att man aldrig skall tillåta någon att behandla en som skit.

Ursäkta att jag inte tog på mig silkesvantarna när jag svarade. Men jag tycker faktiskt direkt synd om barnen och de behöver få sin mamma att ta sintt förnuft till fånga och inte leva efter en "fix idé" om hur det "borde vara" och sjunka så långt att ge efter för denna fix idé att hon väljer att förmedla till sina barn att det är okey att bli behandlad som skit så länge man följer sin "fix idé".

Stackars ungar...

Karln är 27 år. Säg åt han att skaffa jobb och bidra eller så drar du. 

Du är inte hans jävla morsa och ska inte passa upp på honom. Är han arbetslös och går hemma är det minsta han kan göra att ta hand om barn och bostad. Hjälpa till är ord du inte ska använda, han har lika mycket ansvar som du och ska göra sin del. 

Sätt ner foten. 

 

När jag var föräldraledig fick jag ofta höra att jag inte gjorde någonting i hemmet. Tvätt, disk, dammsugning, ombäddning, toalättstäd och så vidare skötte sig självt visst. När vi sen separerade ett tag, pga andra anledningar, och vi hade varannan vecka så gick det plötsligt upp ett ljus att jag visste gjorde ganska mycket ändå trots att jag var hemma och tog hand om barnet också. 

Våga bli förbannad!

Du vet redan vad du ska göra, det är bara att du behöver tid att vänja dig vid tanken att du faktiskt inte vill vara med den här mannen längre. Han tillför dig och barnet inget positivt utan drar istället ner er både emotionellt och ekonomiskt.

Man kan vara i en svacka, men det gör inte att man har rätt att trakassera sin omgivning och vad det än är som gör att han har hamnat i den situation han befinner sig i så verkar han inte vilja sträva tillsammans med dig. Han försöker inte ens. Antagligen är han arg på dig för att du fixar inte bara ditt eget liv bättre än honom utan även hans, så ju mer du hjälper honom desto otrevligare kommer han förmodligen att bli.

Om du lämnar honom får han ta över ansvaret för sitt eget liv igen och antingen ger han helt upp eller så hittar han gnistan. Sedan behöver inte en separation vara för evigt så om han får ihop sitt liv igen och återgår till den man som jag antar han en gång var, kanske dina känslor vaknar till liv igen. Det kan åtminstone vara lättare att tänka sig att man inte helt stänger dörren för att man ska orka gå ut genom den överhuvudtaget. Ett steg i taget så får man se vart det leder.

Vad du ska göra? Du ska lyssna på din inre röst. Du har lyssnat på hans röst så länge och nu är det dags att lyssna på din egen. Sätt dina barn och dig själv i främsta rummet och på lång sikt kommer du även att hjälpa barnens pappa. Som det är nu hjälper du egentligen ingen utan bara förlänger plågan - inte minst för dig själv.

På vilket sätt är det dömande och att man kastar skit på barnen, mot barnen att tycka synd om dem?

Dina barn har aldrig valt själva att leva under förhållanden där de ser att deras  mamma acceptera att bli behandlad som skit. Det har DU som mamma valt åt dem.

På vilket sätt är det otrevligt och dömande?

Förklara på vilket sätt man slänger skit på barnen för att man tycker synd om dem, för att de påtvingas att bevittna något de aldrig bad om.

Därför att du väljer att känna så som du gör och inget annat.

Fast jag anser att man misslyckas som förälder om man stannar kvar i en relation där man blir behandlad som skit.. Ni förmedlar till barnen att det är okey att behandla den ena (varandra) som skit och det är ett acceptabelt att göra så.

Så ja jag anser att du är en misslyckad förälder då du:

1) Låter dig bli behandlad som skit för att du har en (dum) fix idé att "man skall hålla ihop som familj".  Du väljer medvetet att leva osunt, du väljer medvetet att förmedla osunda relationer till dina barn.

2) Vägra att ta ansvar för dig och dina barn, och skaffar mer barn med en skitstövel, allt p.g.a en fix idé.

Just nu är du en misslyckad förälder. Dock du kan bli en lyckad förälder genom att ta ditt förnuft tillfånga och välja att lämna idioten och visa barnen att man aldrig skall tillåta någon att behandla en som skit.

Ursäkta att jag inte tog på mig silkesvantarna när jag svarade. Men jag tycker faktiskt direkt synd om barnen och de behöver få sin mamma att ta sintt förnuft till fånga och inte leva efter en "fix idé" om hur det "borde vara" och sjunka så långt att ge efter för denna fix idé att hon väljer att förmedla till sina barn att det är okey att bli behandlad som skit så länge man följer sin "fix idé".

Stackars ungar...

Ditt fokus ligger på honom, och det borde vara på dig själv. Hjälpa pojken ska mamman göra. Det är ju ett förälder-och-barn relation ni har. Och det är incest att ha sex med morsan.

Det du ska göra är att fokusera på ditt egna spännande liv (är ditt liv spännande?) och sluta tömma din energi på att försöka "hjälpa" honom.

Börja bete dig annorlunda och låt honom antingen växa upp. Och ja, risken finns att han väljer att fortsätta, men då utan dig.