2,5 åring, gravid och sambon vi ska separera

Det låter som att han är förälskad. Förälskelse ger en stor personlighetsförändring och gör en mer självfokuserad/ego. Därför beter han sig som han gör.

Det bästa hade nog varit att han undvek tjejen - om ni haft det bra innan - och väntar ut det men det verkar han inte kunna/vilja och då är det ju så. Du ska inte behöva stå ut med för mycket heller, du är ju dessutom gravid.

Om ni flyttar isär nu så kommer han säkert försöka med henne (det gör han nog även om ni fortsätter bo ihop). Då är det ändå rätt stor chans att det inte funkar på sikt pga deras situationer med alla småbarn. Hon kanske inte vill ta steget ut utan "nöjer" sig med otrohet. Isf kommer förälskelsen fanns på något år-halvår och sedan vill han förmodligen tillbaka till dig. Då är det upp till dig hur du känner. Men finns väl en 10% risk/chans att det funkar jättebra med dem.

Tycker att om han inte vill fortsätta ge er en chans genom att sluta träffa den här tjejen så gör du helt rätt i att tänka på dig själv och avsluta.

Eller så kan du ju fråga om han vill testa hur det blir med henne - flytta ut men låta dig behålla huset. Ha en "paus" ett halvår och se. Givetvis att han då tar sitt ansvar för era barn i alla fall. Och om han fortfarande vill göra slut om ett halvår så delar ni upp ekonomin, huset etc då. Liksom en betänketid. Lite som du sade men att han inte bor med dig för att det blir jobbigt för dig när han träffar henne.

Sedan behöver du ju inte ta tillbaka honom efter det halvåret även om han vill tillbaka. Betänketiden är ju för dig också.

Jag sitter i en snarlik sits dock så har inte sambon några känslor för någon annan vad jag vet iallafall. Utan vi har helt enkelt glidit isär och kommer inte alls på rätt spår igen. Vi har levt ihop i 7år jag har 1 barn sen innan på 8år. Vi har 1 barn på 3år och ska ha 2an vilken dag som helst.. Just nu bara avskyr jag allt med sambon han bryr sig inte om nått förutom sig själv och ja självklart barnen då. Men eftersom alla hormoner gör allt 100 ggr värre så känns det som jordens undergång.

Ena sidan av mig vill bara flytta allra helst igår. Och andra sidan vill bo kvar några år till och behålla "bekvämligheten" . Vi båda jobbar på udda tider. Vilket innebär ännu ett pussel om man går isär osv osv.

Vi har diskuterat fram o tillbaks hur vi ska göra både för våran skull och barnens skull. Det enda vi är helt överrens om är iallafall att under tiden vi bor under samma tak, hur länge det än blir. Så är det ingen som får träffa någon annan. Och det är jag som kommer flytta från huset (då jag inte vill bo kvar)

Jag har väl inga direkta råd att ge men om jag fick reda på att sambon hade känslor för någon annan så hade jag nog flyttat rätt fort, för min del hade jag nog känt att jag ville få allt överstökat direkt och gå vidare. Och jag lider verkligen med dig jag blev lämnad av min första sambo (med barn nr 1) när jag hade 2 dagar kvar till BF han bara stack på dagen utan förvarning har inte hört något från honom sen dess. Så önskar sig all lycka

Herregud <3

Du verkar vara en fantastisk person som tar detta på ett så lugnt och sakligt sätt. Utgå från vad som funkar bäst för dig och barnen. Om du står ut, det gör inte många, så bo kvar båda två. Jag hade inte velat ha en bebis och en 2,5 åring och vara ensam första tiden. Men det kan verkligen vara nedbrytande för dig att bo kvar med honom vilket i längden kanske inte är värt det... Kan ni ha olika sovrum? Uteslut honom ur ditt liv men bo under samma tak? Det känns inte bra att bara fortsätta utan minsta konsekvent av hans handlande. Det hade i alla fall jag tyckt tror jag.

Vilken extrem skithög han är... här ska han få barn snart men istället för att fokusera på det så vill han ha en ny tjej...

Föläkskeksen har väl fått honom att känna sig levande igen, Så funkar det ju. Det är en jättejobbig sits när barn nr två är påväg och tyder på att han inte känner sig själv så bra, tyvärr.

Det bästa du kan göra, tror jag, är att ta ett steg tillbaka och fokusera på dig och ditt liv. Försäkra dig om att det ekonomiska fungerar, vilket han behöver bidra till starkt. Låt honom vara, och vänta inte på honom. Omge dig med människor som stöttar och jobba med att fylla ditt liv med så mycket meningsfulla saker som möjligt.

Det bästa är givetvis om du ber honom att flytta ut så du får bearbeta ditt i din process. Du ska inte behöva vara med om "känd otrohet" medan han bor kvar. Om det är omöjligt för honom att flytta så se till att ni lever så separat som möjligt. Separata sovrum, tvätt, måltider mm. Barnen får han halva ansvaret för såklart, men utöver det så ge honom och dig själv utrymme att leva era egna liv.

Har fått reda på nu att den här tjejen han har känslor för tydligen har gjort såhär fler gånger, alltså varit otrogen mot sin man men ändå stannat där och han har väll förlåtit henne. Han verkar vara lite likadan... Därför har jag svårt att se att det skulle bli något seriöst mellan dem. 

Det som jag tänker på mycket nu är att jag verkligen inte vill ha den tjejen i mina barns liv, av många anledningar... Men min sambo verkar inte alls förstå det, eftersom han är kär i henne har han väll svårt att se att hon kanske inte är den han tror att hon är. Och jag känner att det inte är mitt ansvar att tala om det för honom, utan har bara sagt att jag just nu inte vill ha den människan i våra barns liv. Och att om dom nån gång blir tillsammans så vill jag träffa henne för att se vem hon är, eftersom hon ändå kanske ska vara i samma hem som mina barn. Hon har ju dessutom 3 egna barn att tänka på.

Jag blir bara mer och mer säker på mitt beslut att vi ska separera. Vi var hos familjerådgivningen härom dagen igen och vi kom då fram till att vi ska bo kvar i huset tillsammans till augusti-september. Vi ska också då ha "överenskommelser" om vad som gäller när vi bor under samma tak. En överenskommelse jag ville ha var att han inte inleder en relation med henne sålänge vi bor under samma tak, att vår son inte ska träffa henne och att hon inte ska komma in i vårat hus. Detta för att P (mitt ex) inte ska fokusera på henne nu utan på våra barn, och för att det är respektlöst gentemot mig. 

Vi har också kommit överens om att vi ska bli bättre på att kommunicera, det är ett måste nu. 

Varför blir det såhär? Så sjukt! 

Hur har du tänkt med förlossningen? Mitt ex säger att han vill vara med på förlossningen men att han förstår om jag inte vill ha honom där. Jag känner väll att jag vill ha honom där på något sätt eftersom han ändå är pappa till barnen och som han säger just nu vill han göra allt för barnen och att det är där han ska lägga sitt fokus nu. 

Vilka bra tankar du har! Tack! 

Vi har sagt att vi ska bo kvar i huset tills augusti-september. Vi ska komma överens om vad som ska gälla under den här perioden. 

Just nu är det en så konstig situation men det funkar. Igår försökte han prata med mig som en kompis om saker som hänt på jobbet osv men jag har såklart svårt för det just nu. 

Jag försöker, som du skriver, att fokusera på vad jag och barnen mår bäst av. Det är där jag lägger mitt fokus just nu, och på hur man ska lösa praktiska saker. 

'
usch. ställ inte upp och vara hans kompis och låt honom prata om jobbet osv.

orkar du verkligen bo ihop till aug/sep efter ett sådant svek?

Ja det är olika från dag till dag. Ibland vill jag hellre föda barn själv och ibland kan jag inte tänka mig att han inte skulle va med. Samtidigt vill jag ju inte neka honom heller eftersom det är hans barn. Så i mitt fall kommer han iallafall vara med på förlossningen. I vårat fall hoppas jag ju självklart att vi överlever småbarns åren och lyckas hitta tillbaka till varandra men just nu ser det inte jätte ljust ut.. Tror inte ens att vi gett varandra 1 puss det här året. Samtidigt är dagarna överfulla och dagarna bara rullar på så det är inget jag egentligen tänkt på förns jag faktiskt tänkte efter nu. Livet blir helt enkelt inte riktigt som man tänkt sig.

Det är det jag försöker lista ut... orkar man det? Men samtidigt, hur ska jag orka vara själv med en nyfödd och en 2.5 åring? Med allt som kommer kring. Flytta nu? Det känns så övermäktigt....

Ok förstår. Men för din egen skull, ställ inte upp och var nån kompis till mannen som svikit dig. Jag tror annars det kommer generera en hel del ilska i framtiden.

Försök i så fall bara att vara saklig och praktisk med honom. 

Kramar

PS. Jo jag tror du klarar det - flytta därifrån alltså. Har du släktingar/vänner som kan hjälpa dig? Våga be om hjälp! I värsta fall, fråga en arbetskamrat. Ber man om hjälp så brukar man få det! Håll inte detta för dig själv!