Ett svårt men troligtvis väldigt vanligt livsval
Det här är kanske inte optimala platsen, men jag tror ändå det finns en stor chans att andra har varit i samma sits. Har varit tillsammans med min sambo nu i 4 år, vi är strax under 30 även om jag är några år äldre än henne. Som väntat i den här åldern och fasen, börjar frågan med familj dyka upp, hur framtiden om 4-6 år ska se ut, och jag har så svårt att veta vad som är rätt. Hoppades att några andra har tidigare varit med om det och kan berätta hur det gick?
Jag har ingen stark önskan om familj nu åtminstone, jag vill ha ett stabilt förhållande men har inte någon direkt önskan om barn. Är dock inte starkt emot det heller, i nuläget är jag dock inte mogen för det. Men familj kan väl till stor del ses som en väldigt naturlig del av livet.
Vi kommer bra överens, tycker mycket om varandra, bott ihop i ett par år, delar de flesta värderingarna, bråkar sällan, mindre intimitet än jag hade önskat, båda har välbetalda jobb och är högutbildade. Hon vill absolut ha barn och hon har också sagt att hon vill spendera resten av livet med mig.
Grejen är ju den, att jag är väldigt rädd för framtiden, och hur det ska gå för dessa barn i så fall? Kommer de bli friska? Kommer de växa upp till att bli bra och lyckliga individer? Är det moraliskt rätt att tillföra fler barn till vårt samhälle med tanke på klimathot, minskad välfärd m.m? Kommer jag älska dem? Kommer jag bli en bra förälder? Kommer jag konstant gå runt och ha ångest över dem etc etc ad infinitum...
Men alternativet är minst lika skrämmande, att göra slut och försöka på ny kula. Jag har inga naturliga platser att träffa partners i mitt liv genom t.ex vänskapskrets, hobbies eller jobb, så det är nätdejting som gäller. Jag ser bra ut och är vältränad, men det betyder ju inte att det kommer lyckas för det. Det är en tuff värld. I bakhuvudet gnager det lite att jag inte "testade mig fram" via t.ex Tinder.
Men jag riskerar att ångra mig senare ändå, och på kuppen tappa en stor del av vår gemensamma umgängeskrets. Är det värt att ta upp det spåret ändå för att inte riskera att sen stå med barn man inte vill ha, med en partner som inte är 100% perfekt?
Men att det här drabbar väl i stort sett alla par, och jag hoppas några av er om har varit här och tagit sig till "den andra sidan" kan berätta hur ni tänker och hur det gick?