Min problematiska relation till min far. Kommer den någonsin förbättras?

Hej,

Jag skriver detta då jag känner att min relation till min far mest står och stampar utan att röra sig framåt.

Bakgrunden är att min far veckopendlade under flera år under min barndom. Från det att jag var ca tio till det att jag började på gymnasiet. Detta gjorde att jag kom närmare min mor samtidigt som relationen till pappa blev mer formell. Det skulle helst inte städas på helgerna, utan han ville komma hem och "ta det lugnt". Vi hittade på saker gemensamt, men det bråkades en del och jag uppfattade det som att min mor fick bita sig i tungan för att få relationen att fungera. Jag och hon axlade vardagssysslorna medan pappa agerade mer likt en familjefar under 50-talet, så att säga. 

Nåväl, framåt i tiden några år och det uppdagades att min far varit otrogen under flera år med inte bara en, utan åtminstone två kvinnor. Varav den ena varit mer eller mindre inställd på att pappa skulle lämna allt för henne. Då det uppdagades erkände han en relation, medan den senare upptäcktes av min mor av en slump. 

Otroheten upptäcktes dessutom under en för mig viktig dag. Och då jag inte bodde hemma under denna tiden, blev det en otroligt komplicerad tid för mig. Mamma frågade mig om råd och jag blev stående mer eller mindre med hennes beslut i mina händer. Trots att jag förklarade att jag inte krävde att de skulle hålla ihop, så förblev det så. Det positiva (om man kan säga så) var att luften renades, och jag tilläts ventilera allt med min pappa. Han lovade och bedyrade att bättra sig, och relationen mellan mina föräldrar har sedan dess förbättrats. Han är mer närvarande även om det har sina svackor. 

Under denna tid var det svårt att förhålla mig både till mor och far, där det ena stunden kunde kännas som att jag var föräldern.

För några år sedan gick min farfar bort och under den korta sjukhusvistelsen gjorde min far många besök upp, och på dödsbädden kunde de äntligen ventilera sinsemellan. Jag kan på äldre dagar se större likheter mellan deras relation och den jag har med min pappa. Båda ångrade sig över hur det hela gått, att relationen höll sig mest ytlig, utan det där riktigt djupa man kanske önskar sig av en pappa. 

Jag vill påpeka att jag umgås med min pappa då jag är "hem", att vi kan prata men att det inte blir på det djup som kanske önskats. Jag vet att jag sökte stöd då en vän på gymnasiet försökte ta sitt liv, men att han inte kunde ta detta på allvar. Jag vet inte om han blev obekväm eller inte riktigt förstod allvaret, eller så var detta helt enkelt under den mer "problematiska" tiden (se ovan kring otroheten, även om detta troligtvis var före). Jag har pratat öppet, då med min mor, om egna relationer och frustrationer, och det finns stunder när han varit fysiskt närvarande (så som att kliva in i rummet, väl medveten om att vi haft ett mer personligt samtal, utan att engagera sig för att istället verka närmast obekväm.

Det känns så tråkigt att vi inte kan nå djupare. Samtidigt fortsätter min mor att be mig ta itu med saker och ting gällande relationen, men jag försöker förklara att jag inte är bekväm vid detta. Det känns som att jag håller på att inta min pappas roll i förhållande till farfar. Det går i perioder, men på sistone vet jag inte ens när han ringde mig senast.