Hjälp bonusbarn och relation

 Hon har försökt preja mig av vägen med sin bil

Det här polisanmäls.

Hon låter inte stabil alls eller lämplig som förälder så färstår at din man vill ha barnen mer  mer men prata med din partner så att han är medveten om hur du mår.

I en boonusfamilj är det viktigt att alla ses och mår bra

Hej!

Är sedan 1.5 år i en relation med en man som har en dotter på 10 år och en på 18. Relationen med yngsta bonusbarnet är bra, vi har tyckt om varandra sedan dag ett. Hon säger ofta att hon älskar mig och vill gärna vara med mig mer än med sin pappa t.om. Jag är väldigt glad i henne också! Äldsta dottern accepterar mig och även om hon är mer tonårig så har vi inga tjafs direkt.

Men. Jag vet inte om jag orkar med detta livet mer. Har inga egna barn. Min partners ex är fruktansvärd. Hon har försökt preja mig av vägen med sin bil, vägrade låta dottern träffa mig i början och sa till dottern att hon inte fick gå till skolan om vi träffades, hon sa till äldsta dottern att pappan och jag varit otrogna mot henne i flera år (lögn), hon har sagt till äldsta dottern att min partner i princip våldtagit henne osv. 1.5 år senare spelar hans x fortfarande offret och ser mig inte ens i ögonen. Trots att hon inte ville ha sex med eller ens krama min partner på 10 år och själv var otrogen är jag och han de hemska i allt detta.

Som det har varit har vi haft yngsta tjejen torsdag till måndag ena veckan och en torsdagseftermidsag andra veckan. Vi vill på sikt ha henne varannan vecka.

Lång bakgrund men nu till det jag brottas med:

Mamman jobbar 2.5 timmar varje vardagseftermiddag. Under denna tid sitter dottern med på arbetsplatsen medan hon städar. Nu har dottern börjat vilja vara varje vardagseftermiddag hos oss när mamma jobbar, fram till sent på kvällen. Och även att jag älskar henne tycker jag det är jättejobbigt. Min partner lägger då allt åt sidan och ger henne allt fokus. Resultatet blir att allt vardagsgöra ska göras efter 9 på kvällen och d blir knappt tid att ses. Flickan har oxkså börjar vilja vara hos oss några timmar varje dag den helg hon ska vara hos mamma. Anledningen är att här är lek o bus konstant.

Jag tycker att en 10åring borde kunna underhålla sig själv stundvis så att vi tex kan städa, fixa i trädgården osv även om hon är här men icke. Det är väldigt intensivt och jag orkar snart inte mer.

Känner mig som den elaka styvmamman för att jag tycker att de borde hålla sig till det schema de har med dotterns dagar och för att jag vill ha egentid o lugnt med min partner. D sista jag vill är att komma emellan min partner och hans dotter men jag är helt slut och får en klump i magen varje gång han hämtar henne nu mer.

Har någon några tankar om situationen? Hur bör man göra? Vad mår dottern bäst av?

Känner att jag snart kommer att lämna relationen som det är nu, orkar inte.

Hej!

Är sedan 1.5 år i en relation med en man som har en dotter på 10 år och en på 18. Relationen med yngsta bonusbarnet är bra, vi har tyckt om varandra sedan dag ett. Hon säger ofta att hon älskar mig och vill gärna vara med mig mer än med sin pappa t.om. Jag är väldigt glad i henne också! Äldsta dottern accepterar mig och även om hon är mer tonårig så har vi inga tjafs direkt.

Men. Jag vet inte om jag orkar med detta livet mer. Har inga egna barn. Min partners ex är fruktansvärd. Hon har försökt preja mig av vägen med sin bil, vägrade låta dottern träffa mig i början och sa till dottern att hon inte fick gå till skolan om vi träffades, hon sa till äldsta dottern att pappan och jag varit otrogna mot henne i flera år (lögn), hon har sagt till äldsta dottern att min partner i princip våldtagit henne osv. 1.5 år senare spelar hans x fortfarande offret och ser mig inte ens i ögonen. Trots att hon inte ville ha sex med eller ens krama min partner på 10 år och själv var otrogen är jag och han de hemska i allt detta.

Som det har varit har vi haft yngsta tjejen torsdag till måndag ena veckan och en torsdagseftermidsag andra veckan. Vi vill på sikt ha henne varannan vecka.

Lång bakgrund men nu till det jag brottas med:

Mamman jobbar 2.5 timmar varje vardagseftermiddag. Under denna tid sitter dottern med på arbetsplatsen medan hon städar. Nu har dottern börjat vilja vara varje vardagseftermiddag hos oss när mamma jobbar, fram till sent på kvällen. Och även att jag älskar henne tycker jag det är jättejobbigt. Min partner lägger då allt åt sidan och ger henne allt fokus. Resultatet blir att allt vardagsgöra ska göras efter 9 på kvällen och d blir knappt tid att ses. Flickan har oxkså börjar vilja vara hos oss några timmar varje dag den helg hon ska vara hos mamma. Anledningen är att här är lek o bus konstant.

Jag tycker att en 10åring borde kunna underhålla sig själv stundvis så att vi tex kan städa, fixa i trädgården osv även om hon är här men icke. Det är väldigt intensivt och jag orkar snart inte mer.

Känner mig som den elaka styvmamman för att jag tycker att de borde hålla sig till det schema de har med dotterns dagar och för att jag vill ha egentid o lugnt med min partner. D sista jag vill är att komma emellan min partner och hans dotter men jag är helt slut och får en klump i magen varje gång han hämtar henne nu mer.

Har någon några tankar om situationen? Hur bör man göra? Vad mår dottern bäst av?

Känner att jag snart kommer att lämna relationen som det är nu, orkar inte.

Så ni har bara varit tillsammans en kort tid. Han var otrogen i förra relationen? Han talar illa om sitt ex(ang sexbrist, otrohet mm) Han bryr sig inte om sina barns säkerhet. Han bryr sig inte om hur du mår. Han vill i te ha tid som par med dig. Han har ett galet ex.

Hur kan du vara så säker på att han inte våldtog sitt ex? Han låter ju gärna barnen tro det och han visar ju bristande empati på många punkter. Han tror ju att några timmar fritids är mer skadligt än någon som faktiskt kan utsätta sina barn för dödligt våld(tänker bilen). Eller så skyller han på det för att slippa ansvar och lägga allt jobbpå sitt ex..

Vilka förmildrande sidor har han?

Har pratat med honom och han är som sagt medveten om att hon inte är frisk men vill inte dra in polis eller dylikt. De har kontakt med soc för att få henne att samarbeta.

Försökt påtala hur jag mår och han förstår men sen kommer vi inte längre.

Jag ser på de andra i dotterns klass och de går till skolan själva, kan vara ensamma i ett rum, är mkt lugnare. Antar att barn är olika men undrar om d ska vara såhär

Alltså ett är totalt orelevant om han vill dra in polis eller ej. Hon försökte mörda dig (eller skada beroende på farten I guess). Självklart ska det anmälas, det gör henne dessutom helt olämplig som förälder och jag hade absolut inte velat ha delad vårdnad med en sån. Jag hade krävt ensam och kontaktförbud.

Om din partner inte inser detta själv så skulle jag polisanmäla händelsen och kontakt socialen och berätta allt (även pappans bristande beteende), för barnen skull. Sedan han hade jag lämnat honom.

Du pratar alltså med honom om hur DU mår i allt det här? Inte hur en 10-åring mår som har det såhär?

DU är ju vuxen och kan välja din livssituation helt utifrån dina egna behov och önskemål. Flickan här är ett barn, helt i händerna på, vad det låter på dig, värdelösa, ynkryggade föräldrar som inte på nåt sätt förmår se till hennes bästa och försöka ge henne en vettig uppväxt med normal utveckling.

Och du funderar över hur du mår och orkar...

Om du tänker efter lite så kanske du kan föreställa dig hur exet haft det i relationen med din nuvarande? Kanske är inte allt såsom han säger till dig?

Ja? Det är ju inte hennes barn. 

Det verkar ju som att hon gör vad hon kan för barnet med tanke på att hon endast varit i deras liv i 1,5 år.  

Men självklart så ska hon ju prata med sin partner om hur HON mår i DERAS relation. 

10-åringen verkar ju ha det bra hos pappan, och vi vet ju faktiskt inte hur hon har det hos mamman, galenskapen kanske kommer fram endast när barnen inte är hemma?

Men TS, självklart så borde du försöka ta dig ur det här, bli inte mer involverad i en så här konstig familjekonstellation där ingen verkar vilja ta sitt ansvar. Du behöver inte känna någon skuld gentemot någon och gör det som är bäst för dig.

Tror du på allvar att barnen far illa så gör en socanmälan.      

Att vara med någon som har barn är påfrestande. Barnet kommer alltid först och som partner får man acceptera det. Man får ställa in saker i sista sekund för att barnet fått feber. Man får hoppa över sin favoritserie för att barnet har nattskräck. Man får låta bli vinet till maten för att barnet som är på bio kanske tappar bort sitt busskort och behöver hämtas. Man får avbeställa dom svindyra skorna för att barnet slagit upp hål i overallen och behöver ny.

Livet med barn består av uppoffringar på löpande band, och det ?drabbar? även bonusar.

Klängiga barn som inte vill vara själv är oftast inte trygga. Så det gäller att skapa trygghet för henne, och även sätta gränser och rutiner. Ex. En timme gemensam lek, sen får hon antingen hjälpa till eller aktivera sig själv. Här delar vi oftast upp oss. Ena underhåller barn medan andra tar hand om hushållet. Kanske du och dottern kan åka till frissan, gå på bio eller shoppa så får pappan ta hand om hushållet, och nästa gång byter ni?

Egentid med partnern är en lyx. De flesta föräldrar får planera in sånt och skaffa barnvakt.

Här består egentid tillsammans av att somna på varsin kant i soffan framför tv eller dom där 5 minuter på morgonen med snooze.