Hur länge dröjde det innan Kärringen kom fram?

Något som är unikt för vuxna människor är förmågan till reflektion.

Jag växte upp i en familj där pojkar var pojkar och flickor flickor på just det traditionella sätt somliga fortfarande drömmar om. Jag behövde aldrig bädda min säng, städa mitt rum eller laga mat, däremot följde jag ofta med pappa på jakt eller fiske.

Ärligt talat så var jag rätt "borttappad eller möjligen bortpappad" när jag flyttade hemifrån, lyckligtvis så dröjde det ett par år innan jag blev sambo, så jag fick tid att lära mig att klara mig på egen hand - annars hade väl risken varit att jag hittat en kvinna som blivit min ställföreträdande mamma, en kvinna jag kallat kärring när hon inte duttade med mig.

Reflektion var det. Som pappa har det varit självklart för mig att visa mina barn att en pappa är fullt kompetent att ta hand om sina barn även i vardagen. Det handlar ju dels om att vad man vill göra med sig själv och dels om vilka slags personer man vill att ens barn ska växa upp till.

Haha, det räckte inte med ett par år för mig - men det var tillräckligt för att jag skulle sluta se allt som gick mig emot som mammas - eller ställföreträdande mammors - fel