Hur bearbetar man det omöjliga?

Beklagar din förlust! Sorg är så olika för alla men min stora tröst då det varit jobbigt är att ventilera med andra som är/har varit i samma situation. M'änniskor som förstår, på riktigt, hur den där bottenlösa sorgen äter upp en innifrån och man kämpar för att överleva själv. Jag tror att sorg är bra men att fastna i den är direkt livsfarligt. Vänd dig till någon för samtalshjälp, stödgrupper hos tex VIMIL eller SPES eller en sorg-grupp hos kyrkan om det känns bra. Har du möjlighet till trauma-stöd via din hemförsäkring eller via din arbetsplats?

Var rädd om dig och tillåt dig att vara ledsen! Massor av kramar. 

Vet du, jag tycker det låter som om du börjat bearbeta det lite.
Du tänker på det och tar in det i små portioner så gjorde min dotter också när hon började bearbeta sin brors död. 
Första tiden handlade bara om att överleva och sen sprang hon iväg från sorgen så fort hon kunde hon höll sig så aktiv det bara gick tils hon bröt ihop.
Och hon ville absolut inte prata om det.
Men till slut orkade hon inte och då kom tankarna och tårarna, fast bara i små portioner, i den takt hon klarade av.
Vi sörjer alla olika, låt din sorg få komma du är redo, hetsa inte fram den men förneka den inte heller. 
Lita på att din själ vet när det är dags och hur, du har allt du behöver inom dig.

Och om du vill kan du avsätta sorgetid, där du helt sonika bestämmer en tid då du plockar fram ett foto på din syster, tänder ett ljus eller vad som känns bra och låter din sorg och dina tankar få flyga fritt, du kan sätta en stopptid också sätt en äggklocka och när den ringer säger du att du måste gå men att du och din syster får höras senare. 

Ta hand om dig och jag beklagar din förlust. 

Eller bror, jag såg nu att du inte skrivit vilket kön ditt har, men det spelar heller ingen roll.
Mitt svar är ändå detsamma. 

Beklagar sorgen.

Min syster dog i en bilolycka för några år sedan, det är fruktansvärt jobbigt, tänker på henne ofta, men livet går vidare ändå fast det är jobbigt.

Min pojkvän drunknade. Hade mycket svårt att acceptera att det hade hänt, ville inte leva vidare utan honom. Jag fick hjälp via psykolog på sjukhuset, gick i samtalsterapi och åt antidepressiv medicin. Jag lånade även böcker skrivna av personer som mist en älskad anhörig på biblioteket. Att läsa om andras erfarenheter hjälpte!

Beklagar din förlust. Det finns inget rätt eller fel när det gäller sorg. Livet blir aldrig detsamma, men det går ju vidare ändå. Förlorade mitt syskon i cancer för många år sen.