Min pojk som är 6 månader om ca 10 dagar har nu på sistone ibland från ingenstans börjat skrika hysteriskt och fort som om han är livrädd för något fast hans ögon är fortfarande stängda. Ibland går det att lugna ner honom medan han sover men annars måste jag bära upp honom och då vaknar han till och är lugn. Är det någon som upplever något liknade?
Ps har hänt på dagen vid tupplur med.
Gaser? Våran dotter gjorde så tills vi bytte d-vitamindroppar och annan ersättning
Vet inte hur tidigt man kan få nattskräck.
Förmodligen magknip. Kan va mardrömmar med. Min dotter gjorde det ett tag med när hon va under 1 år.
Gaser? Våran dotter gjorde så tills vi bytte d-vitamindroppar och annan ersättning
Förmodligen magknip. Kan va mardrömmar med. Min dotter gjorde det ett tag med när hon va under 1 år.
Han har faktiskt haft problem med magen sen han var yngre. Jag tänkte mer att sånt skulle gå över vid denna ålder.
Min dotter hade mjölkprotein allergi men det förstod vi inte förens hon blev 8 mån. Symptomen va endast att hon sov dåligt.
Hmm hur mycket olika d vitamin droppar finns?
Jag ammar och ger mjölkfri gröt samt lite mat vid lunch
Finns oljebaserade (oftast den man får från bvc) och vattenbaserade som man får fråga om och förvaras kylt.
Vet inte hur tidigt man kan få nattskräck.
Sonen började göra så ibland vid kanske 4 månader. Nu är han snart 8 och har inte skrikit på länge.
Det hände då och då, oftast sov han vidare.
Inte roligt när dom skriker i sömnen, man tycker så synd om dom.
Jag fick förklaringen att det var mardrömmar typ. Att dom nu förstår att mamma och pappa inte alltid är där men att dom då kan känna sig lämnade och då bli ledsna. Detta är en fas som sedan går över, hjärtskärande men utvecklande också. När man fick förklaring blev det blandade känslor som gulligt, då man på någon konstigt sätt blir lycklig att ens barn blir ledsen över att dom tror man försvunnit, samtidigt jobbigt!
Är ibland så lätt med småbebisar att påpeka magen (vilket det iofs är till stor del) men ibland är det även så att det bara är en fas :)
Hoppas ni kommer fram till vad det är och att det går över snart :)
Jag gjorde exakt samma sak när jag var bebis och fram till ca 4 år. Det var för att jag inte förstod att jag skulle öppna ögonen. Jag vaknade och kunde inte öppna ögonen själv, och blev därför rädd och skrek. Mina föräldrar brukade ta sina fingrar och öppna ögonen åt mig, jag blev då genast lugn.
Inte roligt när dom skriker i sömnen, man tycker så synd om dom.
Jag fick förklaringen att det var mardrömmar typ. Att dom nu förstår att mamma och pappa inte alltid är där men att dom då kan känna sig lämnade och då bli ledsna. Detta är en fas som sedan går över, hjärtskärande men utvecklande också. När man fick förklaring blev det blandade känslor som gulligt, då man på någon konstigt sätt blir lycklig att ens barn blir ledsen över att dom tror man försvunnit, samtidigt jobbigt!
Är ibland så lätt med småbebisar att påpeka magen (vilket det iofs är till stor del) men ibland är det även så att det bara är en fas :)
Hoppas ni kommer fram till vad det är och att det går över snart :)