Hemska beskedet efter RUL
Detta kommer nog bli långt. Men jag vill skriva av mig allt som hänt mig och min sambo. För att själv kanske få lite peppande ord och kanske få någon som varit med om liknande sak att känna sig lite mindre ensam.
19/8 hade vi inbokat rul. Jag trodde jag var i v. 19+1. Men när dom började kolla var jag bara i 16+1. Hade längtat till denna dagen så mycket. Efter detta skulle vi köpa första plagget, gå ut med graviditeten offentligt för än så länge visste bara familj och närmsta vänner. Vilket jag är så glad för nu i efterhand.
Vi fick komma in till ett rum, och undersökningen med ultraljud började. Sköterskan sa att allt såg bra ut. Bebisen rörde sig så mycket och man blev så glad av att äntligen, efter så många veckor få se den! Sen kom det.. huvudet hade en annorlunda form. Allt slutade med att hon hämtade en till sköterska och vi fick beskedet att det troligen rörde sig om Ryggmärgsbråck. Det var overkligt. Vad var ens det? Dom nämnde ordet abort om jag inte minns helt fel. Men vi fick iallafall en till tid dagen efter hos en läkare som skulle kolla och ge det slutgiltiga beskedet. Under det dygnet grät jag så mycket och jag ville tänka det värsta för att inte behöva bli ännu mer ledsen. Jag försökte ställa in mig på abort medans min sambo försökte trösta mig och hoppas på det bästa. Men jag hade rätt. Det var ryggmärgsbråck och läkaren kunde inte lova att det inte skulle bli värre så hon rekommenderade att avbryta graviditeten vilket vi höll med om även fast det var de sista jag ville med denna önskade och efterlängtade graviditet. Allt föll samman. All lycka och längtan bara togs ifrån oss. Jag vill aldrig känna samma känsla igen. Jag valde att vara ledig dagen efter men sen jobba på för att tänka på annat. Typ en vecka efter fick jag alla tabletter för aborten som tog typ 13h. Jag hade läst innan att många valde att se barnet men de kändes så hemskt att se något man ville ha vid liv istället helt livlöst och de kändes som en hemsk syn att ha i minnet. Detta ångrar jag så otroligt mycket nu. Det finns inga bilder eller något förutom ultraljudsbilden vi fick samt att min sambo valde att se så jag kan få allt beskrivet men det är ändå inte samma sak tyvärr.
Hur som helst så valde jag att jobba på nu också efteråt men nästan varje kväll kraschade jag ihop totalt och de kändes som att sorgen aldrig skulle kännas bättre som alla pratade om.
Jag försökte se lite positivt i det hela att vi fick besked så snabbt och att barnet inte skulle mått bra eller ens överleva efter förlossningen och att aborten (hemskt ord i detta sammanhang) gick bra utan komplikationer. Men..
En månad gick och jag fick tillbaka min mens på dagen en månad senare vilket var en sån lättnad. Nu kunde vi snart försöka igen för det var de enda som skulle få mig att må bättre kändes det som. Några dagar efter min ?mens? va klar började jag blöda igen och denna gång mycket mer och med klumpar. Jag ringde gyn och fick en tid samma dag. Där såg dom att de fanns rester kvar av typ hinnor osv och blev inlagd direkt för skrapning. Allt kom som en chock och all hopp försvann. Tiden jag var inlagd var hemsk. Jag grät så mycket och under operationen blev jag sövd men direkt jag vaknade kom tårarna igen och jag mådde så otroligt dåligt. Nu är det en vecka sedan ingreppet och jag är nu sjukskriven 2 veckor totalt vilket känns bra trots att jag varit emot det lite. Jag behöver tid att vila och eftersom jag bitit ihop och skjutit på mycket av känslorna känns det bra att försöka ?sörja ut allt? nu. Har någon varit med om något liknade? Känner mig så ensam. Sorgen är så enorm och allt känns hopplöst, att alltid bära med sig detta känns tufft och jag kommer aldrig känna samma lycka av en graviditet som jag hann känna i början av denna. Tänker mycket på hur allt hade varit nu om allt gått som det skulle.
