Tjejer födda på 80-talet som försökt få första barnet i mer än ett år - följas åt?

Hej!

Vill först och främst säga att jag känner med dig, inte alls kul att vänta på att få bli gravid och känna sig hopplös. Skrev just detta i en annan tråd men bollar gärna med dig och andra i denna tråd!

(Kopierat)

Vill gärna va med här i tråden då jag blir helt frustrerad och ledsen på detta med att försöka skapa en bebis. Var väldigt aktiv här på familjeliv för ca 3år sedan då hade vi försökt 1år att bli gravida blev även gravid efter 19månader ?äntligen var de våran tur? en vecka senare så kom blodet och tårarna, ett faktum de var inte våran tur än.

3 månader innan detta hade vi sagt att om vi inte blivit gravida på 3 månader till så skulle vi göra en utredning. Okej efter några månaders depp var jag på g igen ?jag kan ju faktiskt bli gravid? så försök efter försök blev det.. efter 20 månader ytligare ?nä nu är det sommar om vi inte blir gravida under sommaren så söker vi hjälp i höst?

Jaha augusti kom och några dagar innan bim kom de typ en strimma blod. ?Hmm är mensen för tidig? Kom inget mer blod så på bim tog jag ett test ?OMG de var positivt!!!? Äntligen efter många tårar, dagen efter började blöda så smått igen. ?de kan inte vara sant inte igen?

Men efter en vecka med små små blödningar var testet fortfarande posetivt till och med starkare. Jaha ringer barnmorskan, kan vara så att du blöder fastän du är gravid inte alls ovanligt kom hit på tidigt samtal. ?Okej kanske ska detta gå ändå? någon dag senare fortfarande blödande lite ont i vänster sida kommer till samtalet och barnmorskan skickar mig till kvinnokliniken för vul i slutet av v6 är jag då.

På kvinnokliniken tar de blodprov, ok du har hcg i blodet men på vul finns inget mer än en tjock slemhinna. Kom tillbaka om två dagar så tar vi nytt blodprov troligen ett tidigt missfall. Två dagar senare japp de är ett missfall hcg har sjunkit till hälften. Tårar tårar tårar. Ska höra av mig om två veckor om gravtestet fortfarande visar plus.

Jaha blöder smått men lite mer, slutar inte, två veckor senare tar ett gravtest super starkt plus. ?Herregud vad är detta?? Googlar massa ni vet säkert hur det är, ja kanske utomkvedshavandeskap eller nä de borde göra ont. Men har ju haft lite stramningar på vänster nä men de ska ju göra ont. Jaha ringer får komma på en gång låter inte som de ska. Tar blodprov sitter och väntar 3 timmar för resultat svettandes och så nära till tårar. Efter 3 timmar får jag byta väntrum börjar bli så skakis.

En kvart senare får jag komma in. Hcg har stigit men inte alls normalt så ett vul måste göras. Två står och kollar mmm är de nått där i höger äggledare? Hmmm nja jag vet inte hämtar in en till jo de är någonting där ett utomkvedshavandeskap är det. Börjar gråta, kommer i chock och börjar frysa. Blir operation idag, vi ska fixa en säng. Efter detta är de som om jag ser allt som händer på avstånd detta händer inte....

Nu är det 2 månader efter operation fick ta bort en äggledare men fick behålla äggstockarna enligt läkare ser livmoder, vänster äggledare och äggstockar bra ut. Så nu är jag här nästa månad får vi börja försöka igen. Då har de gått 4år och jag fyller 34 känner panik för ålder, känner panik för att bli gravid igen men också panik över att inte bli gravid igen.

I januari kommer vi söka om utredning antar att vi får det. Känner mig värdelös, känner att jag kanske blir straffad för att vi väntat för länge för att börja försöka eller söka om hjälp men jag har inte mentalt orkat helt enkelt men nu ska de ske så i vår hoppas vi på att få hjälp!

Till din fråga vart går gränsen jag vet inte tänker att man får ta ett steg i taget jag själv har inte känt mig mogen för utredning efter mitt missfall förens nu 2 år senare sen vet jag ju inte vad de visar eller om de visar någonting. Tänker Ivf längre orkar jag inte tänka får ta det som de kommer.....

Hej! Jag förstår precis hur du känner. Jag har inte PCOS men har gått igenom flera IVF utan graviditet (har aldrig varit gravid). Jag är 33 år och min partner 32. Min nuvarande partner är inte samma som jag genomgick IVF tillsammans med. Den relationen sprack, av olika anledningar...

Jag och min partner har inte skyddat oss sedan förra sommaren, men av olika anledningar har vi inte kunnat ha regelbundet sex. Så egentligen kan man nog säga att vi har försökt sedan i våras någon gång. Inför IVF med mitt ex utreddes jag och man hittade inga fel på mig, däremot var killens spermier av dålig kvalitet.

Jag känner så väl igen dina tankar och din oro. Men jag tänker såhär: eftersom du inte har påbörjat IVF ännu så borde du inte gå händelserna i förväg. Det kanske funkar jättebra med IVF för er del! :) Om det däremot inte gör det, då kan du börja fundera på annat. När det gäller den här karusellen med att bli gravid så kan man inte vara förberedd på allt, man måste släppa på kontrollen. Jag har jättesvårt att göra det, har fortfarande inte lyckats. Är superstressad. Men det är viktigt att komma ihåg att vi inte kan vara förberedda på allt, men jag tänker precis som du. Man vill hitta lösningar på alla eventuella problem. Orostankarna snurrar: Är det dåliga ägg? Är det immunförsvaret som stöter bort embryot? Är vi inte kompatibla? Hur ökar man fertiliteten? Funkar kosttillskotten som sägs öka chanserna? När ska v söka hjälp? Osv... 

Jag har inte tänkt så långt som äggdonation ännu, det får bli en senare fråga. Men jag skulle nog överväga det. Det är ju dessutom en ekonomisk fråga. Jag vet inte om vi kan få fler IVF via landstinget, troligtvis inte, jag har ju genomgått 3. Dock med en annan partner, men tar man hänsyn till det?

Det är skönt att prata med någon som känner igen sig, jag har ingen att prata med som VERKLIGEN förstår. De jag känner som gjort IVF har alla blivit gravida, men inte jag.

Ta hand om dig! Kram :)

Oj, vilken historia! :'( Vill börja med att skicka en stor kram! <3

Det borde inte vara några som helst problem för er att få göra en fertilitetsutredning, för det ska man "bara" ha försökt ett år eller ha sen innan kända problem som kan påverka. Däremot har jag fått lära mig att man, om utredningen inte visar nåt, kan få remiss till IVF först ett år efter senast konstaterad (misslyckad) graviditet. Det känns dock som att utomkveds inte borde räknas som konstaterad graviditet, men jag vet inte vilket...

Intressant hur olika man känner om utredning, jag hade tvärtemot dig bara velat testa allt så fort som möjligt. Jag läste efter att vi misslyckats första månaden vi försökte att man i USA ofta gör en fertilitetsscreening med massa tester några månader innan men ens börjar försöka, och önskade att det varit då här också. Jag blir nog mest av allt galen just på att vi bara ska försätta försöka ännu längre utan att veta om nåt är fel. Som tur är min man ganska pragmatisk och i samma tankebanor, typ; "varför skulle man inte ta reda på allt man kan?". Jag har hört från andra par där den ena verkligen vill göra en utredning och den andra inte, det måste vara riktigt jobbigt för båda.... Har ni varit överens om när ni vill göra utredningar och inte?

Vi har sen missfallet också hela tiden pratat om nästa steg, t.ex. bestämde vi tidigt att vi skulle försöka vanligt tills vi fick remiss för IVF om det inte tog sig och inte försöka boka IVF privat. För mig gör sådan beslut att jag kan släppa tankarna lite mer och inte vela på hur vi ska göra varje månad, men jag kan tänka mig att det kan vara skönt att inte tänka framåt också.

Jag är egentligen inte ett dugg sugen på IVF, är livrädd för sprutor och kommer sannolikt stressa sönder mig under det hela :'( Men det känns rätt hopplöst att försöka vanligt längre vid dethär laget. Vi har dock funderat på om vi ska försöka göra några extra tester privat så vi vet om det ens är lönt med vanligt IVF, så man slipper gå igenom det i onödan, men det känns samtidigt som ett väldigt stort steg att boka utredning utomlands så vi har inte riktigt orkat ta tag i det =/

Hej hej också 80talist vi är mitt uppe i ivf har gjort 1 äggplock och ska snart göra vår 2 behandling.

Vi börja försöka för 3 år sedan med att bli gravida. Efter vårt första äggplock i början av året så har jag vart super stressad och jag tror inte jag någonsin har gråtit så mycket under ett år som jag gjort iår. Både för som ni berättat att det känns lönlöst tiden går man blir äldre och man kanske lägger för mycket tid åt något som inte kommer bli.

All ens tid läggs åt att planera efter behandlingen. Alla återbesök, samtal och ens egna mentala hälsa. Jag tycker det är tufft det är ofta man försöker intala sig själv att ge upp. Men efter nedfallet ena dagen så ställer man sig upp nästa dag för att man är för envis för att ge upp. Längtan efter barn är starkt. Just nu planerar vi om.vi ska ansöka adoption samtidigt som vi fortsätter med ivf .

Tack!!

Nej vi har inte varit överens om utredning tyvärr hade gjort den för länge sedan om jag hade fått välja. Innan mitt Mf så fick jag min man att gå med på en utredning om vi försökte ett halvår till, fick ju dock lite hopp efter mf att jag faktiskt kunde bli gravid och sedan orkade jag bara inte ta tag i det. Men nu är mannen med på banan mer än mig så de känns bra så i Januari har vi sagt att vi kontaktar kvinnokliniken här för en utredning.

De kollade ju även äggstockarna och livmodern under min titthålsoperation och hade inget att anmärka på dem så de såg ju bra ut, så de kanske är nått hormonellt hoppas vi på som är lite lättare att fixa kanske. Om de inte är äggkvaliten som suger då är de jobbigare :(

Skönt med flera som är i lite samma situation här som förstår är ju så svårt att prata med någon som inte varit med om liknande

Förstår att det känns jobbigt med allt man måste planera runt <3 Vi funderade hur man egentligen skulle få ihop livet runt allt när vi läste på om IVF... Vet ni om det är svårt att få igenom adoption?