Inlägg från: Kaffetrollet |Visa alla inlägg
  • Kaffetrollet

    Närhetstörstande bebis :)

    Hej Familjeliv!

    Jag är ny här. :) 
    Har en liten dotter på 3 månader, som är alldeles underbar - och otroligt mammig och närhetstörstande. inte så konstigt egentligen för en lite bebis såklart! För det mesta är det inga problem om hon får hänga med mig på mina bestyr - hon sitter ofta i bärsjal eller bärsele och tycker inte om sin fina vagn (tyvärr).
    Hon kan inte heller sova själv, inte ens en liten minut utan konstant kroppskontakt med mig. Hon kan somna hur som helst på mig, i sjalen, i famnen och på natten samsover vi (jag vet att det inte rekommenderas..). Hon sover kloss på mig och kraffsar lite då och då med sina små fingrar under natten för att kolla så att jag är kvar liksom. Hon sover jättebra, och väcker mig kanske en gång eller två på natten för mat.

    I min mammagrupp är det ingen annan bebis som är såhär närhetstörstande - samtliga sover i egen säng och nattas ca 18-19 på kvällen så att föräldrarna får egentid tillsammans. Jag blev superförvånad, hur lyckas de? så, jag provade och provade. Men min lilla skrutt vaknar så fort jag försöker smyga iväg. Jag har provat att vagga till sömns, och sedan försiktigt lägga ned henne i sängen inlindad i en filt, då vaknar hon och blir jätteledsen och efter ca 1,5 - 2 timmars försök brukar jag ge upp och gå och lägga mig med henne. Jag har provat att låta henne somna på mig, och sen flytta henne till ett babynest i soffan, samma sak.. har även provat att gå och lägga mig som vanligt med henne och "smyga" bort när hon somnat, och lämna filt och gosedjur i mitt ställe. Pappa har också provat att natta, och då går det inte alls.

    Har ni några tips? Hur har ni andra med närhetstörstande barn gjort? 
    Vore härligt att kanske kunna duscha någon gång utan att hon gallskriker (det gör hon även om pappa har henne) eller att få en liten ensam stund någon gång med min fina sambo :)

    Hälsningar,

    Kaffetrollet

  • Svar på tråden Närhetstörstande bebis :)
  • Kaffetrollet

    Tack för alla svar! Ja, jag får acceptera att det är så just nu :) Förstår att det kommer bli lättare med tiden. Hon får träna sig att vara med pappa när jag duschar, eller kanske i babysittern.. det blir inga långa duschar kan jag ju säga ;) haha! Blev bara så ställd när ingen annan i min mammagrupp verkar ha det såhär.. 

  • Kaffetrollet
    jrockyracoon skrev 2020-01-23 21:37:56 följande:
    Man rekommenderar (tyvärr) inte samsovande p.g.a. rädsla för spädbarnsstöd, något som jag anser riskerar att försämra anknytningen hos barnet. Man väger inte in de anknytningsmässiga konsekvenserna när man gör den rekommendationen.

    Om man väljer bort samsovande av spädbarn så rekommenderar jag att man åtminstone har barnet i samma rum.

    Så vad bra att ditt barn har signalerat till dig att det mår dåligt av att bli lämnad. Hade det inte uttryckt sin sorg verbalt utan hållit det inom sig, hade det kanske utvecklat en anknytningsstörning som följt det genom livet. Nu är det viktigt att du tar dessa signaler på allvar.

    Barn är förstås olika. Vissa är högkänsliga och behöver nästan konstant känna närvaron av den vuxne. Andra är åt andra hållet, autistiska barn har ofta inte alls samma stora behov av vuxenkontakt och upplevs därför som väldigt "välartade" och lätta barn. 

    Ta hand om ditt barn på bästa sätt, genom att lyssna på barnets behov och att låta det styra. Barn blir trygga genom att få sina fysiska och emotionella behov tillgodosedda. Tyvärr kan det bli orättvist ibland när en förälders barn sover tungt och länge samtidigt som ett annat sover kort och oroligt.
    Såklart lyssnar jag på mitt barn och ger så mycket närhet jag bara kan.. enda gångerna hon inte är på mig är när jag går på toaletten och när jag duschar. 
    men det är också svårt och lite ensamt när det höjs på ögonbrynen åt att vi samsover och att hon alltid är på mig. Jag får ofta kommentarer att det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd att hon sover med mig, och jag sover stel som en pinne om nätterna, vaknar på minsta signal från henne - vilket såklart är bra, och säkert främjar amningen. När jag konkar runt på henne i sjalen får jag höra att jag skämmer bort henne och att vi måste träna på att hon inte alltid är på mig. Det hjälper inte direkt.. 
  • Kaffetrollet
    elinob skrev 2020-01-24 07:59:34 följande:

    Du, jag vill bara försäkra dig om att det är helt normalt. Och att den där hetsen att lägga ner bebisarna är en orimlig stress. Det kommer. Men håll inte på och "träna" bebis eööer något på att vara själv. Min erfarenhet och kunskap säger att det tvärtom släpper när dom är tillräckligt påfyllda av närhet. Sen kommer det tillbaka när dom har jobbiga perioder. Och så får det upp och ner. Ge henne det hon vill ha: dig! Och skit i resten.


    Tack..  Det är tufft bara, när det höjs på ögonbrynen och knotas om att vi samsover.. jättejobbigt att höra antydningar på att jag utsätter mitt barn för ökad risk för plötslig spädbarnsdöd. eller att jag skämmer bort henne genom att ständigt ha henne på mig.
  • Kaffetrollet
    Rebecca1987 skrev 2020-01-24 08:04:35 följande:

    Min dotter på 5 månader är exakt lika. Hon har varit så sedan födseln. Vi samsover och hon är nästan alltid med mig. Har blivit lite lättare att få en dusch på kvällen. Men det är typ enda som fungerar i typ 5 minuter.


    Skönt att läsa att jag inte är ensam..!
Svar på tråden Närhetstörstande bebis :)