Nu är jag kränkt!
När me too drog igång var var och varannan människa drabbad och kränkt visade det sig, men jag kände att jag aldrig varit med om något som kvalade in där.
Har alltid haft skinn på näsan och ingen har någonsin vågat göra något... ostraffat...
Men nu känner jag mig kränkt tämligen ofta.
Som ensamstående och utan nära vänner blir man ständigt påmind om sitt miserabla liv.
Första gången jag blev riktigt kränkt var när jag skulle montera stora skåp från IKEA. I monteringsbeskrivningen är det 1 ledsen överkryssad gubbe som monterar och sedan en bild på 2 glada gubbar som hjälps åt att montera.
Ska inte vi ensamma utan vänner eller familj ens få montera IKEA-skåp utan att behöva skämmas över att vi är ensamma?
Sedan var det all denna julreklamen med lyckliga familjer/vängäng oavsett om det var fina kläder, maträtter osv.
Jag blir aldrig bjuden på fest så när ska jag kunna använda dessa fina kläder? Vem ska jag bjuda på den fina maten?
Alla som är ute och söndagspromenerar i par. Antingen man/kvinna eller vänner eller mor/dotter medans jag alltid går ensam.
Anmälde mig till en facebook-inbjudan om cykelfest då jag kände att som ensamstående och ny på orten vore detta ett ypperligt tillfälle att lära känna nya människor, men det var ju bara för par visade det sig.
Reklam från resebyråer visar lyckliga familjer eller par varför aldrig en rolig resa för oss ensamma som ändå vill göra något kul? Eller alla evenemang man ska köpa biljetter till är oftast förvalt till 2st biljetter - för vem vill gå ensam...
Alla tävlingar på facebook där man ska tagga den man vill dela vinsten med. Vi som inte har någon att dela vinsten med kan helt enkelt inte vara med och tävla?
Alla statusuppdateringar på facebook eller snap-chat med "Äntligen Fredag!" medans jag kräks av ångest varje torsdag för att helgen närmar sig med stormsteg för att det är ytterligare en arbetsvecka som passerat och jag suttit ensam varje kväll och ytterligare en helg utan ett endaste ordutbyte med någon annan vuxen människa är i antågande.
Kollegor pratar om saker de ska göra på fritiden, semesterresor som bokas osv. Och jag vill inte ens ha semester för varför ska jag ta ledigt från jobbet och missa all form av kontakt med vuxna människor som vet vem jag är? Ännu mera dötid till leda i ensamhet...
Den där känslan att de enda människorna som skulle sakna mig om jag försvann är kollegorna om jag inte dyker upp på jobbet i tid...
Och så nu allt detta inför Alla-hjärtans-dag!!!
Någon mer ensam som blir kränkt av liknade saker?
Dela med er!