Ebo88 skrev 2020-05-18 19:41:10 följande:
Till en viss del så gör jag det.
Jag har tre kämpiga graviditeter i bagaget. Vår son kom i v.25 2017 och dog efter 10 dagar. Graviditeten efter var jag sängliggandes från v. 15 pga risk för förtidsbörd och vår dotter dog i min mage i v.25.
Jag själv höll på att dö efter då jag fick en mycket allvarlig livmoderinfektion men tack och lov så återhämtade jag mig.
9 månader senare blev vi gravida och jag var sängliggandes från v.15 tills vår dotter kom. Hon föddes för tidigt i v.34+1 men mådde bra. Däremot höll jag på att dö dö jag fick en blödning i buken. Jag akutopererades och låg på IVA i tre dagar innan jag fick komma till neo och vara med min sambo och dotter.
De första månaderna höll vi oss hemma pga rädsla för RS och sen slog Corona till som vi även åkte på, men allt gick bra. Lillan blev inte ens dålig, lite feber men annars allt bra.
Jag har i princip vart hemma de senaste 2.5 åren och jag tyckte det skulle bli så skönt att få röra mig obegränsat, men ödets ironi när en pandemi slår till.
I början var vi mest hemma, eftersom vi även blev sjuka men nu när vi är friska så är vi ute mycket. Man får ju vara ute och utan promenaderna så hade jag blivit knäpp. Jag träffar vänner utomhus vid lekparker så deras barn som är äldre kan få leka. Däremot går vi bara på långa promenader om det är mycket folk vid lekparkerna.
Du känner inte att du kan vara ute mer och ta promenader med dina vänner ?
Det kan ju vara rätt skönt när man är nere också. Jag har ingen förlossningsdepression men jag hade en depression 2012 och promenader var som lite terapi, frisk luft och rensa huvudet
Oj jäklar vilken resa du har varit med om, beklagar att de två första graviditeterna slutade som de gjorde!
Ja det är verkligen ödets ironi minst sagt!
För min del så förstördes ju bilden av föräldraledigheten av förlossningsdepressionen och det som jag ändå liksom såg som en räddning i det var att jag skulle få träffa kompisar och komma hemifrån lite, att kunna åka hem till en kompis och bara umgås. För visst ses vi på promenad, men det har inte den där mysiga avslappnade känslan som att få krypa upp i soffan hos en kompis och bara slappa om bara för en stund.
Har en gammal jobbarkompis som är mammaledig också och vi hade ju tänkt att vi skulle kunna komma till varandra och fika och mysa, men ja det går ju sådär just nu, vi får köra på promenader.
