Nu är jag kvinna, men det skiljer 18 år mellan mig och min underbara sambo. Jag hade inga barn sedan innan då vi träffades, men han hade två vuxna barn som precis blev utflugna vid dryga 20 års ålder då vi träffades. Efter några år tillsammans beslöt vi oss för att skaffa ett gemensamt barn. Så min sambo hann fylla 50 år innan våran småtting kom. Nu har det gått några år, och jag kan säga att småbarnstiden blev väldigt tuff. Vårat barn är en utmaning, helt klart. Barnet rör sig lite utanför ramarna så att säga. Skulle inte bli förvånad om h*n skulle få en NPF-diagnos någon gång i framtiden. Vi kämpar på så gott vi kan, men våran tid för varandra försvann verkligen totalt när vårat barn föddes. Barnet somnar sent (vid kl 23 på kvällen) och vaknar tidigt (vid kl 07:00) och såhär lite har barnet alltid sovit, även under bebistiden. Jag hade föreställt mig att jag och min sambo skulle få iallafall 2 timmar i lugn och ro tillsammans varje kväll, men så har det alltså inte blivit.
Jag älskar vårt barn och jag kan inte ångra vårt beslut att skaffa barnet. Men hade jag vetat innan hur tufft det skulle bli så hade jag nog inte vågat, då hade jag sagt att det får vara. För det är ju så, man kan få ett barn med särskilda behov som kräver mer av en än vad ett "vanligt" barn hade krävt. Hade du orkat med ett barn med särskilda behov och att din ensamtid med din sambo helt elimineras? Jag trodde inte att det skulle bli såhär för oss, men det blev det. Det kan hända vem som helst.
Om din nya kärlek inte har några barn så är det lite hemskt av dig att förvägra henne barn i detta liv kan jag tycka. Om min sambo (som trodde att han var färdig med barn då han träffade mig) hade förvägrat mig barn så hade jag dock inte kunnat lämna honom eftersom jag älskar honom så, men det hade alltid varit en sorg inom mig och jag hade nog blivit bitter tillslut. Men som sagt, nu har vi ett barn och nu vet jag hur vårat alternativ såg ut :)
