3-månaders bebis vägrar vagn och sele- fast hemma

Hej,

Min son är 3,5 månader gammal och är en go bebis så länge vi är hemma. Han har ett stort närhetsbehov och sover mestadels på mig. Vägrar både napp och flaska.

Pojken är mycket missnöjd i vagnen trots att jag försökt göra det mysigt där. Testat både ligg- och sittdel då han redan är mycket stark i nacke och rygg och redan sitter upp med stöd, missnöjet består. Jag har en babybjörn sele, en ergobaby sele och en bärsjal som han också är missnöjd i oavsett om jag bär honom inåt (där han dessutom kan amma/snutta) eller utåt. Enda sättet han är nöjd är om jag bär honom.

.... och även om jag bär honom är han inte direkt nöjd heller, han gillar helt enkelt inte att vara någon annanstans än hemma och helst ska det vara lugnt och tyst.

Hör till saken att han har en 3årig storasyster som ska lämnas och hämtas på förskolan varje dag (tar ungefär 20 minuter att promenera till förskolan, 40 min tur och retur) samt som såklart däremellan vill vara i lekparken, träffa lekkamrater etc. Även om jag har ett stort behov av att röra på mig och socialt utbyte (har flera nära vänner som är föräldralediga just nu) skulle jag självklart offra mina behov för att anpassa mig till vad den lille behöver men ut behöver vi komma eftersom han inte är enda barnet.

Jag låter honom skrika väldigt ofta, för att jag måste se till båda mina barns behov och storasyster måste ju framförallt hämtas och lämnas men detta tär otroligt mycket. Han slutar heller inte skrika, om jag inte tar upp honom ur vagnen eller ur honom från sjal/sele eskalerar gråten till något jag närmast skulle beskriva som en panikattack och det blir väldigt svårt att trösta och lugna....

Det är bara mig han vill ha och skriker non stop om hans pappa eller mormor försöker ta honom. Börjar få slut på både idéer och livslust (även om jag förstår att problemet är tidsbegränsat).

I övrigt är han frisk och välmående. Inga större magproblem, går upp fint i vikt, sover helt ok på natten men har som sagt svårt att komma till ro om vi inte är hemma och det är helt tyst.

Storasyster var inte alls på detta sätt så känner mig väldigt villrådig. Letar efter tips och andras erfarenheter- är jag den enda som har ett sånt bestämt och känsligt barn?