Tack för ditt svar, o intellektuella gigant! Är du korkad eller vill du bara provocera?
Det är tillåtet att vara surrogat; du kommer inte bli slängd i fängelse för att du bär och föder någon annans barn som du sedan adopterar bort. Ingenting kommer att hända. Det är lagligt.
Däremot får vården inte hjälpa till, nej. Och det är det mest rimliga alternativet, eftersom insatserna är så otroligt höga. Vad händer om surrogaten får men för livet av förlossningen/graviditeten? Vem ska bekosta det? Vad händer om parets ägg och spermier använts, men surrogaten sedan ångrar sig och vill behålla barnet själv? Flyttar tvärsöver landet medan hon fortfarande har ensam vårdnad, eller innan barnet ens är fött? Vad händer om barnet är svårt sjukt och paret inte vill ta hand om det längre? Vad händer om surrogaten plötsligt inte vill fullfölja graviditeten längre?
Hur hemskt det än är för alla barnlösa par tycker jag inte att staten kan eller ska lägga sig i detta, och framförallt inte samtycka till det. Risken för problem är alldeles för stora, och insatserna för höga. Att hålla all statlig inblandning utanför (och överlåta alla rättigheter till mamman, dvs den som bär barnet oavsett vems ägg det är, till dess att hon adopterar bort det) är i mina ögon det närmaste vi kommer för att kunna säkerhetsställa att surrogatskapet är frivilligt. Som det verkar fungera i utlandet så skriver ju surrogatmödrarna ifrån sig alla rättigheter till barnet långt innan det är fött - dvs långt innan hon vet vilken anknytning hon kommer att få till barnet. Jag har själv genomgått två graviditeter och har nog en relativt (mycket) låg anknytning till barnet i magen; jag lever mitt liv som vanligt, känner inte av graviditeten, det syns knappt på mig, känner kanske nån spark om dagen även de sista veckorna, tänker knappt på det osv... men sekunden barnet är ute väller en extreeeemt stark kärlek över mig och jag som under första graviditeten trodde att jag förmodligen skulle vara en utmärkt surrogatmamma tack vare min förmåga att distansera mig insåg OMEDELBART att jag ALDRIG skulle kunna lämna bort ett barn. Blotta tanken på att bli tvingad till det pga en uppgörelse man hade innan barnet kom till finner jag hårresande, för du kan inte veta! Även om du har fött barn tidigare kan du inte veta!
Alltså måste alla rättigheter ligga hos kvinnan som bar barnet, och de lämnar det väntande paret i en sån jävla kass sits att staten inte kan stå bakom detta. Det har ju hänt att barnlösa par som efter flera års försök och besparingar själva bekostat att kvinnans ägg överförts till en svensk surrogatmamma på en klinik utomlands, fått veta att det tagit, jublandes följt graviditeten och sedan halvvägs igenom fått veta att surrogatmamman ändrat sig och tänker behålla barnet själv... då har de alltså förlorat tio(hundra?)tusentals kronor, alla förväntningar och förhoppningar är raserade, och ett barn som är en produkt av deras egna genetiska uppsättningar kommer växa upp kanske utan att någonsin ens träffa dem. Vilken soppa, och vilken hjärtesorg! Samtidigt som det alternativet - hur fruktansvärt det än är - ändå är bättre än att någon som har burit och fött barnet ska tvingas lämna ifrån sig det mot sin vilja.
Det enda alternativet är att kvinnor som verkligen vill bära någon annans barn av helt altruistiska skäl också får göra det och sen adoptera bort det, utan några rättsliga påföljder. Där får det stanna.
Anonym (Inte tillåtet än) skrev 2020-10-09 12:17:18 följande:
Det är FÖRBJUDET i Sverige, så Nej, vården skulle inte hjälpa någon att bli surrogat. Har du missat trådens fråga och hela debatten i Sverige? Är du korkad eller vill du bara provocera? Nej, man kan tyvärr INTE hjälpa sina närstående med surrogat eftersom bakåtsträvare har förhindrat det, det är INTE tillåtet i Sverige ännu så vården skulle INTE hjälpa till m tex ivf o annat som skulle behövas vid surrogat (om kvinnan tex har dugliga ägg men inte kan bära sitt barn av olika anledningar). Det är ju just detta alla vettiga människor tycker är fel- att man inte kan hjälpa sina nära fast man vill.