Regeringens el-fiasko
Två mycket intressanta videos om detta (på engelska) och i del 2 även om de politiska turerna, som avslutas så sent som under Reinfeldt.
" target="_blank">
" target="_blank">
Här hittade jag lite mer om upparbetat plutonium och planer för detta.
www.sverigesnatur.org/arkiv/har-ligger-850-kilo-svenskt-plutonium/
och här om kärnvapenprogrammet
www.nyteknik.se/energi/den-svenska-atombomben-6421374
"
Som så många andra nationer i världen efter andra världskriget vill även Sverige ha kärnvapen i sin arsenal. Utan atombomber är landet ett lätt byte för fienden, argumenterar bland andra Nils Swedlund, försvarsstabschef och senare ÖB.
Jämfört med andra länder har Sverige en rad fördelar som gör det möjligt att skaffa nymodigheten. Här finns obegränsad tillgång på uran, här finns vetenskaplig och teknisk kompetens och här finns en industri och en infrastruktur som inte sargats av kriget.
Till en början gör den svenska regeringen ett antal försök att få tillgång till amerikansk kärnvapenteknologi. Det gäller allt från färdig teknisk utrustning till kärnvapenmaterial och tekniskt kunnande.
Men Sverige bemöts på samma undvikande sätt som alla andra länder som vid den här tiden vill ha egna atomvapen. USA erbjuder sig i stället att bidra till ett civilt, svenskt kärnkraftsprogram. Genom president Eisenhowers program "Atoms for Peace" får Sverige tillgång till anrikat uran från USA, på villkor att det används i enbart energiproducerande reaktorer. I villkoret ingår att USA får rätt att inspektera de svenska kärnenergianläggningarna.
Amerikanerna förlitar sig på att det blir för kostsamt och för komplicerat för lilla Sverige att bygga egna atombomber. Utvinning och anrikning av uran kräver stora resurser, liksom konstruktion och produktion av kärnvapen. Visserligen kan Sverige bygga egna kärnvapen i teorin, men den amerikanska administrationen bedömer det som osannolikt i praktiken.
Den svenska regeringen försöker då köpa färdiga kärnvapen från USA. Men även det bemöts negativt. Visst kan Sverige få köpa amerikanska bomber, men bara om man överger sin neutralitetspolitik och skriver på ett försvarsavtal med USA. Och dessutom låter amerikanarna få kontroll över hur de svenska kärnvapnen används.
Inget av alternativen lockar den socialdemokratiska regeringen. Det enda som återstår i mitten av 1950-talet är att bygga upp ett eget atombombsprogram, det som blir "Den svenska linjen". Den går ut på att klara hela tillverkningen, från uranbrytning till färdig bomb, inom landets gränser. Statsminister Erlander argumenterar för en svensk bombsatsning 1954, och 1956 klubbar riksdagen igenom den svenska linjen.
Men arbetet på bomben har påbörjats långt tidigare. Foa, Försvarets forskningsanstalt, och AB Atomenergi har sedan slutet av 1940-talet dragit upp riktlinjerna på ett gemensamt civilt och militärt kärnenergiprogram
...
Redan i slutet av 1950-talet har bombmakarna tillräckligt mycket kunskap för att tillverka en primitiv atombomb. Och 1965 är konstruktionsarbetet på en avancerad laddning klart, prototyperna till delarna finns på plats och bombmakarna har tränat på sitt hantverk. Vid Foas anläggningar i Ursvik och i Grindsjön är i stort sett allt färdigt för att man ska kunna montera ihop färdiga atombomber. Det enda som återstår är ett politiskt beslut och knappt tio kilo plutonium.
Sverige har skrivit under provstoppsavtalet 1963, men Foa har färdiga planer på att genomföra underjordiska provsprängningar i Nausta, där försöken med bonylladdningar genomfördes några år tidigare.
Men några provsprängningar behövs egentligen inte. Den hemliga atombombsforskningen har gjort Foa-forskarna duktiga på teoretiska beräkningar, simuleringar och modellprov.
Bombmakarna är så säkra på sin konstruktion att de är beredda att gå direkt till produktion, utan att provspränga en riktig bomb.
Men tiden har sprungit förbi atombombsivrarna. Det civila Sverige har sagt nej till kärnvapen flera gånger i riksdagen, och militären har själv börjat ifrågasätta nyttan av en atombomb. </p>
Sannolikt händer något 1964, som förklarar det svalnande intresset för den svenska atombomben. En god gissning är att USA, inför risken att Sverige skaffar egna atomvapen, sträcker ut sin kärnvapensköld till att täcka även Sverige. Uppgifter om detta är kvalificerat hemliga, men en överenskommelse kan ha inneburit att USA lovar att skydda Sverige i händelse av ett kärnvapenkrig.
Det skulle förklara den märkliga utbyggnaden av de svenska landsvägsbaserna, så att de får kapacitet att ta emot USA:s strategiska bombflyg. Och att munstyckena på de svenska lufttankningsplanen anpassas till Nato-standard. Det förklarar också varför de amerikanska underrättelserapporterna, som tidigare varnat för Sveriges kärnvapensatsning, plötsligt tonar ned risken.
...
Vid sidan av militären och delar av näringslivet, knöt de ledande socialdemokratiska politikerna en rad framstående forskare och tekniker till atombombsprogrammet, däribland fem nobelpristagare.
Niels Bohr, dansk atomfysiker som fick Nobelpris 1922 för sin modell av atomens uppbyggnad, bidrog med kunskap om kärnklyvning. Ledde under kriget institutionen för teoretisk fysik vid Köpenhamns universitet. Flydde från nazisterna till först Sverige, sedan via England till USA. Där hjälpte han amerikanerna att utveckla atombomben. Var god vän och rådgivare till Tage Erlander.
Manne Siegbahn, svensk professor i experimentell fysik som fick Nobelpris för röntgenspektroskopi 1924, bidrog med grundläggande kärnkemi och kärnfysik. Arbetade i Lund och Uppsala med att utveckla utrustning för noggrann mätning av atomernas energinivåer. Ledamot i Atomkommittén som bildades 1945 för att planera den svenska forskningen på kärnenergi. Kommittén formulerade också "Den svenska linjen", med självförsörjande kärnbränslecykel.
Glenn Seaborg (Sjöberg), amerikansk kärnkemist med svenska rötter som fick Nobelpris för transuranernas kemi 1951, hjälpte till att framställa vapenplutonium. Utvecklade Purex-processen för kemisk raffinering av vapenplutonium åt det amerikanska atombombsprogrammet.
Hannes Alfvén, svensk plasmafysiker som fick Nobelpris 1970 för teorier kring magnetohydrodynamik, bidrog med kunskaper om tillståndet vid en kärnreaktion. Var under kriget professor i elektromagnetisk teori och elektrisk mätteknik vid KTH i Stockholm. Arbetade senare med elektronik och plasmafysik. Ledamot i Atomkommittén.
The Svedberg, som fick Nobelpris 1926 för utvecklingen av sin ultracentrifug för analytisk kemi. Var professor i fysikalisk kemi och kärnkemi vid Uppsala universitet. Bidrog med kunskaper om bland annat isotopseparation. Ledamot i Atomkommittén.
Torsten Gustafson, svensk matematiker och fysiker. Arbetade före kriget med strömningsmekanik och aerodynamik, men ägnade sig senare åt kärnfysik och satt med i Cerns styrelse. Var vetenskaplig rådgivare åt Tage Erlander. Ledamot i Atomkommittén och utredde bland annat vätebomber.
Sigvard Eklund, kärnfysiker på KTH och Nobelinstitutet för Fysik, var nyckelfiguren inom kärnenergiforskningen i Sverige. Arbetade först vid Foa och senare vid AB Atomenergi. Hade som uppgift att samordna de civila och militära kärnforskningsprogrammen.
Torsten Magnusson, fysiker som studerat röntgenspektroskopi hos Manne Siegbahn i Uppsala. Blev avdelningschef vid Foa 2 från starten 1945, och ledde där det huvudsakliga utvecklingsarbetet av den svenska atombomben. Blev senare generaldirektör för Foa.
Tage Erlander, socialdemokratisk statsminister. Vill hålla alla dörrar öppna för ett eventuellt beslut att anskaffa svenska atomvapen. Regeringen är splittrad och Erlander tvingas gå en balansgång. Förordar en komplett inhemsk bränslecykel.
Olof Palme, socialdemokraternas partisekreterare som har hand om "atomeriet", som Erlander uttryckt det. Skriver en rapport där han förordar fortsatt handlingsfrihet. Skjuter upp beslutet att skaffa atombomber, men föreslår fortsatt utvidgad skyddsforskning."
"
