Konstiga känslor av ett positivt test - känner du igen dig?

Jag har känt så nästan varje gång jag blivit gravid. Jag ogillar alla förändringar, och tycker alltid att sånt är jobbigt. Tilläggas ska att vi verkligen försökte bli gravida och graviditeterna var önskade varje gång. Men, jag fick ändå väldigt kalla fötter och ångrade mig jättemycket första veckorna.

För mig har det inte handlat om något praktiskt egentligen, som med dig och ditt jobb, utan mer om en allmän olust inför förändringar. Så för mig har det bara varit att kämpa på och försöka tänka på att jag egentligen vill ha barnet, men att min oro försöker stoppa mig. Och det ska den ju inte få göra. Känslan har vänt efter några veckor varje gång, och sen har det blivit bättre och bättre ju längre graviditeten har gått. Jag tror att det är ganska normalt att känna lite tveksamhet när man väl blir gravid. Det är en stor grej och ändrar livet på många vis, som du skriver. Så jag tänker att det sålänge man inte får total panik är ganska naturligt att man är både glad och oroad över det :)

Och grattis!

Tack Solblomman. Du sätter nog fingret på precis det som det är. Förändringen i sig i kombination med oro för att nåt ska gå fel. Ju äldre jag blivit ju mer nojig blir jag att nåt faktiskt kommer göra det. Är 37 år.

Jobbet, som jag sökt och gärna vill ha, råkar i sig vara ett taskigt sammanträffande och jag har ju faktiskt inte fått det än utan får väl gå på vad som känns rätt allt eftersom. Antagligen lättar det när jag ser hur den förändringen faktiskt blir...

Och tack för ditt grattis, det påminner om att jag faktiskt borde va glad över nåt jag länge längtat efter ????

Ja jag känner igen mig..fick ett MA i september och då skulle det ha varit 13 mån mellan barnen (det yngsta barnet) och jag har försökt i nov+dec och mensen kommer båda gångerna så jag sökte en specialisttjänstgöring och hade tänkt att fokusera på det ( har inte fått svar ännu men båda sa preliminärt ja )...nu plussade jag i förra veckan..jag testade flera ggr den veckan och hoppades på ngt sätt på ett plus men blev väldigt förvånad när jag kom tillbaks och det var positivt...yngsta är 10 mån om några dagar..om det går vägen så kommer jag att hinna jobba i 4 mån innan nästa jobb...är 32 år så jag har inte all tid i världen och detta blir min 3:a isåfall..men allt känns väldigt konstigt men ändå bra att om det förhoppningsvis går vägen så har jag iallafall 3 barn (har varit rädd för att hamna i klimakteriet tidigt etc)...efter mitt MA tyckte hon att mina ovariet var ploycystiska och att jag bör överväga en fertilitetsutredning avseende hormonnivåerna

Jag blev först överlycklig av positivt test, men fick ångest över det i vecka 5 och ifrågasatte allting, grät osv. Då pratade jag med mamma, syster och bästa vänner, och sedan gick det över. Jag tog hand om mig och magen hela tiden och visste att jag skulle göra allt för barnet, men kärleken var för abstrakt att föreställa sig i förväg. När hen kom ut kände jag direkt en stark beskyddarinsikt och sedan kom världens starkaste kärlek som jag känt konstant i flera år sedan dess :)

Jodå. Jag har länge velat fram och tillbaka om ett barn till och det är praktiska skäl som hållit mig tveksam: kommer att bli av med favoritarbetsuppgifter på jobbet som det kan ta tid att få tillbaka, kommer behöva snåla för att ha råd att köpa större bostad som vi inte skulle behöva köpa om vi inte skaffat fler barn, tycker redan tillvaron kan vara stressig eftersom min man jobbar mycket (även om han är engagerad och har koll 100% när han är tillgänglig).

I alla fall så var det mest min man som vill ha ett barn till och han ser aldrig några svårigheter med något (nä, för inget i hans liv förändras av fler barn...) och till slut sa vi går det så går det. Är 37 så jag trodde nog inte att det skulle gå på första försöket men det gjorde det såklart och jag blev SÅ förvånad och hade ju inte räknat med det. Men rent tidsmässigt med födelsemånad så passar det perfekt att det gick på första försöket (om hen kommer på BF alltså) så efter ett tag var jag ändå glad för det och nu efter bra siffror på KUB så känns det bra. Nu hoppas jag bara på bra resultat på RUL om några veckor och att de ska vilja berätta könet (det blir fem års åldersskillnad och jag är så nöjd med vår son så jag hoppas på en pojke igen). Mår likadant som förra gången så jag visualiserar det som att det är en pojke. Om det visar sig vara en flicka kommer jag nog behöva processa det lite.

Tack snälla ni för era perspektiv och erfarenheter. På nåt sätt tänker man att lyckorus ska va den spontana reaktionen så andra känslor känns "konstiga".

Jag skulle behöva få veta om det är en eller två där inne den här gången för att lugna lite oro. Skulle vilja ha en vanlig graviditet om jag får önska eftersom jag vet att det minskar risken för komplikationer och vet dessutom att det är vad min man hoppas på med. Hoppas få tid för vul för att kolla det men vet inte alls om de tar emot utifrån en sån önskan. Är riktigt illamående denna gång, vilket jag inte känt tidigare graviditeter och får för mig att det kanske tyder på två även denna gång...

Det är ju en stor omställning så även om det är planerat kan man ju känna att det inte bara är positiva känslor eftersom kvinnan ofta ändå måste offra en del saker t ex kroppsliga risker, arbetsuppgifter som försvinner, egentid osv. Har inte hört att illamående är mer symptom för tvillingar utan mest hört att det är vanligare med mycket illamående när man väntar en flicka. Därav att jag tror och hoppas att jag själv väntar en pojke men om det är en flicka får jag ju intala mig att det också ska bli spännande att få en kanske lite annan upplevelse som förälder.

Jag är med 37. Tog ut spiralen i augusti och har därefter varit gravid två gånger. Räknade heller inte med att det skulle vara så "lätt". Första slutade dock i missfall I vecka 7 och det visade sig ha varit tvillingar, därför jag är extra vaksam nu. Väntar man tvillingar har jag hört att man kan få lite extra av allt men jag har väl egentligen liksom du mest hört att det ev hänger ihop med könet. Har två grabbar sen tidigare och vid de graviditeterna var inte illamåendet nåt särskilt vad jag minns, så vi får väl se längre fram om det är anledningen för mig. jag hade väl gärna fått en tjej, men vågar inte hoppas på det utan tar det som det kommer och hoppas att hen blir frisk...

Jo jobb och arbetsuppgifter sätts på spel. Är ju i en rekryteringsprocess nu och har visserligen inte fått det än MEN skulle jag få det nu samtidigt som den tredje i magen valde att dyka upp vore det bra typiskt. Då kommer funderingarna hur man gör med att berätta om den lille på nya arbetsplatsen. Inte optimalt att gå på föräldraledighet när man inte ens jobbat halvåret där ju...

När är du beräknad Seven C?

Väldigt typiskt ja med graviditet och ett jobb man gärna vill ha, förstår det! Är det väldigt svårt att hitta något liknade efter föräldraledigheten tror du? Annars vore det ju ett alternativ. För mig var det i augusti som jag fick arbetsuppgifter jag gärna ville ha och nu blir det ju då säkerligen så att de inte hittar någon som accepterar ett vikariat utan den personen blir tillsvidareanställd och så får jag dela de roligaste uppgifterna med denne när jag kommer tillbaka, uppblandat med mestadels annat. Det ser jag inte fram emot men jag är beredd på det eftersom det blev så efter förra föräldraledigheten. Är beräknad i början av augusti, du då?

I början av oktober, så den här graviditeten är verkligen helt ny. Har samtalstid med en barnmorska i eftermiddag så hoppas få tid för ett tidigt vul rätt snart.

Med tanke på var jag bor så är den typ av jobb en bristvara. Så jag hade tagit det om jag får det och gjort vad jag kunnat för att den snara föräldraledigheten skulle tas med förståelse och inget annat.

Det enda jag har att gå på är min förra graviditet så jag är inställd på lyckorus vid plus och sen en period av oro, tvivel osv. Tänker att det kanske är hjärnans sätt att förbereda sig och rensa upp/städa ut sånt som behöver komma upp till ytan i god tid innan barnet kommer? Jag kan absolut ha fel, men har fått intrycket av att dom som haft en romantisk bild under graviditeten har klagat mer på småbarnslivet, det är privata erfarenheter från den föräldragrupp jag var med i iaf. Jag var inställd på att jag aldrig skulle få sova, jag trodde att bebisar skrek dygnet runt, jag trodde att det skulle bli jättejobbigt osv. Fast så blev det inte. Trodde att jag skulle älska bebisen TROTS att jag inte trodde att nyfödda kunde vara söta. Blev förvånad över att han var jättesöt direkt och nästan inte skrek alls så länge jag höll honom och var närvarande, och det ville jag vara också. Men under graviditeten försökte jag peppa mig inför den här jättesvåra uppgiften jag hade framför mig. Tror ångest då är bra, om man pratar om det med flera olika personer. Då kommer det upp till ytan vad det är man egentligen känner och då kan ?trollen spricka i ljuset? :)