Rådvill...bonusmamma, nya barn, skilsmässa...Långt!
Hej,
Har inte skrivit här inne förut, men behöver få lite inspel / goda råd eller bara få skrivit av mig. (blir nog långt detta)
Jag har tre barn. En på 13,5 år som jag har ensam vårdnad om och som inte träffar sin mamma annat än några gånger pr. år både på grund av att hon bor i ett annat land (bara ett par timmar bort) men framförallt för hon har en bakgrund som missbrukare (mediciner), en del psykisk ohälsa och ett fängelsestraff i bagaget. Utöver det så har jag två barn till på 2 och 4 år tillsammans med min fru sen 7 år (och partner sedan 9).
Vår relation har de sista årene blivit betydligt, betydligt sämre. Vårt samliv försvann för 4 år sedan, och sex har vi inte haft på över 1 år... och innan det kanske nån gång i halvåret. Antalet konflikter har ökat, och jag har blivit hotad med skilsmässa 5 eller 6 gånger det senaste året. Dessa hot är mer av typen att det sägs under konflikter, men de får mig att inse att jag inte längre är särskilt övertygad om att jag vill fortsätta tillsammans med min fru. Min fru och äldsta barnet hade en fin relation under många år, men sen ett par år tillbaka så har det blivit mycket sämre. Hon är i perioder väldigt elak, nonchalerande och spydig mot honom och deras relation har blivit mycket sämre sen vi fick barn.
I tillägg så tar jag det största ansvaret för våra gemensamma barn. Det är bara jag som går upp med de på morgonen (jag går inte upp först 2 gånger /år...) jag är den som tar ut dem, tar med båda till butiken, handlar 90% av all mat, lagar 99% av all mat.. och utöver det så tillåts jag egentligen inte göra nåt annat när det gäller intresse så länge det inte är direkt i närheten till huset. Ska jag göra nåt annat (som att ta en fisketur, eller en skogstur ensam som är saker jag mår bra av... eller tillsammans med mitt äldsta barn) så måste det förankras, argumenteras för och i tillägg så kritiseras och raljeras jag och får höra att "det är konstigt att du ska prioritera dig själv de få timmarna som är på helgen"... det har ju fått med sig att jag har slutat med det. (men tacka fan för att jag har ett garage..) men i motsats till henne, så gerjag henne all den frihet hon önskar själv. Med vänninor, middagar, resor eller vad det kan vara.... kanske för att jag egentligen trivs bättre ensam med alla tre barnen.....
Jag har fått med henne till familjerådgivningen två gånger, där hon är mest intresserad av att prata om sig själv, verka engagerad i mötet, men när vi är hemma så är det bara jag som gör de saker som jag har fått besked om att hon önskar att de ska ändras på. Jag kan nog fortsätta mycket, mycket längre...
Men problemet är att jag nog konkluderat med att jag har inget ut av att leva med henne. Förändringen är inte något jag kan göra nåt åt, och hon vill uppenbarligen inte. Jag är en fysisk människa, och önskar en relation där samliv och sexliv är prioriterat, och förhållandet har en plats i livet. När det sen i tillägg går ut över mitt äldsta barn, och över de två minsta så har jag snart inget annat val än att gå...
Är det nån som har någon liknande erfarenhet?
problemet är ju att jag vill ha sex och ett fungerande samliv... men hon visar inget intresse av det, och till trots för att jag har tagit det upp, så händer ingenting. Jag har medvetet undvikit att vara för pushig på det för jag vill inte ha sex med en person för min skull... men för att min partner vill ha det.... och när jag menar att jag har försökt, så är det allt ifrån att ge henne fysisk uppmärksamhet (utan att ha baktanke om att få sex)... ge henne frihet att ta sovmorgon (vilket hon oavsett gör..) eller ordnar och fixar för henne...