Sent missfall- tårarna tar inte slut

Hej,

I dag har det gått fem dagar sedan vi fick göra det värsta vi någonsin gjort. Vi fick säga hejdå, innan vi fick chansen att säga hej. Vår första graviditet- en tvillinggraviditet.

Efter 7 års längtan blev det äntligen två streck.. i vecka 6-7 blev jag inlagd för operation pga en cysta på ena äggstocken. Allt gick bra och graviditeten fortgick som den skulle. Efter några veckor började jag blöda och fick åka in och ut till sjukhuset för kontroller, även då såg allt bra ut. Allt såg även bra ut på kub och ett hjärta tickade så fint.

Blödningarna berodde antingen på en lågt sittande moderkaka eller pga vår tvillinggraviditet där det ena fostret dök under i vecka tio.. Blödningarna stannade av under vecka 17..

Vecka 20, några få dagar kvar till halvvägs var det dags för rul. Längtade så till denna dagen då jag hade en hög förhoppning och längtan till att få slappna av och nu njuta av graviditeten.. men så blev det inte.

Jag bad till gud att det var fel på apparaten när jag låg där, ensam och totalt i chock medan barnmorskan hämtade en annan barnmorska för att vara helt säker på att det inte fanns någon hjärtaktivitet, ensam pga den här jävla pandemin. Jag såg det själv, hjärtat slog inte. Ville bara vakna ur denna mardrömmen och höra att ?jo men det ser så fint ut?. Men istället blev det ett ?tyvärr?.

Vårt helvete började där och då och jag fick ringa in min sambo som fick vara med och träffa läkaren trots pandemin, efter detta tunga besked. Han trodde först jag grät av lycka, innan jag fick fram orden och han insåg att jag grät av total sorg och ett brustet hjärta.

Inne hos läkaren frågade jag om dem verkligen var 1000% säkra (även om jag visste att det var sant). Hon frågade om jag ville att hon skulle kolla och det ville jag. Hennes ord ?nu är jag 100% Elin, hur känner du?? Fick inte fram ett ord, tårarna bara rann. Sambon fick prata.

Vårt andra änglabarn överlevde till vecka 19.

För fem dagar sedan var vi in på sjukhuset för den medicinska aborten och 17:15 föddes våra små änglar. Så otroligt smärtsamt både fysiskt och psykiskt. Nu känns allt så tomt.. Har idag ifrågasatt mig själv om jag hade kunnat göra något, även om jag vet att jag inte kunde.

Barnvagnen står i sovrummet, ultraljudsbilderna från kuben och kallelser har plockats ner från kylskåpet och lagts i en pärm. Kläderna som vi hade köpt ligger fortfarande kvar i garderoben, jag är inte redo för att ?gömma undan? dessa ännu. Tomhet och en oändlig sorg är känslorna just nu. Vi vill försöka igen så snart det går, men jag har just nu svårt att tänka tanken att jag någonsin kommer bli hel igen. Och även rädd för att detta ska upprepa sig, även om jag fått veta att det är väldigt ovanligt att få missfall så sent.

Tårarna slutar inte rinna. Vår augustibebis kommer inte. Alla datum som var inplanerade för kontroller är smärtsamma påminnelser. Magen är inte längre hård och jag känner inte längre några rörelser.. bara bottenlös sorg och tomhet.

Vad har hjälpt er att hantera sorgen?

Har ni försökt igen så snart som möjligt eller har ni avvaktat?

Kram till er alla som genomgått missfall.