skräcknovell i skolan

hej allesammans!

vet inte riktigt om jag hamnat i rätt kategori men jag chansar, bara att flytta den annars! 

jag har fått i uppgift att skriva en skräcknovell i skolan och varken noveller eller skräck är min grej. 

jag har börjat skriva men har nu fastnat och oavsett hur mycket jag än tänker kommer jag ingenvart. snälla hjälp mig med råd och tips på hur jag kan göra de bättre. snälla, ge mig förslag på hur jag ska fortsätta/ända mitt arbete.

såhär långt har jag kommit än sålänge (kom ihåg att detta bara är ett första utkast så de finns nog en del särskrivningar, stavfel och annat) 

"

Det var mörkt, det enda ljus jag kunde se var det lilla ljuset från dörrkarmen. Jag kunde inte röra mig. Min kropp var som fastklistrad i sängen. Det enda jag kunde höra var dem tunga andetagen, och de var inte mina andetag. Jag visste att jag inte var ensam. Dem djupa, långa, ihåliga andetagen fyllde hela rummet. Jag skakade av rädsla. 

Jag såg en skepnad, en skepnad i det lilla tillstymmelse till ljus som fanns. Jag kröp längre och längre ner under mitt tjocka täcke, tillslut var jag helt under. Jag försökte nypa mig själv, såsom man kan göra för att väcka sig ur en dröm, men ingenting hände. Jag hade föreställt mig att jag skulle vaknat upp i min säng och att allt skulle vara som vanligt, men nej, jag låg fortfarande livrädd under mitt täcke. 

Jag skakade som ett asplöv av rädsla, den hade satt sig djupt ner i min själ. Jag försökte söka mig bort, tänka på ljusare dagar, men tanken på skepnaden i mitt rum tog över. Jag kunde känna hur den rörde sig runt i rummet. Hur den iakttog mig. Andetagen kom närmre och närmre. Nu var dem nära. Jag försökte ligga så stilla som möjligt, i hopp om att den skulle tro att jag var borta, men vem försöker jag lura. Jag visste att den såg mig. 

Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är?.

jag försökte nynna sången i mitt huvud och föreställa mig min mamma, sjungandes, på kanten av min säng. Så som hon alltid sjöng för mig när jag var liten. För några sekunder kändes de så verkligt. Det kändes nästan som att min mamma satt där. Detta var ju såklart omöjligt, min mamma fanns inte längre. Jag är ju själv 87 år. "