Femårige sonen för blyg att även säga sitt namn

Jag hade nog kontaktat logoped. Ibland löser sig sådana saker av sig själv, men vill det sig illa kan det bli en låsning för barnet som är svår att ta sig ur - en ond cirkel av att han är nervös, blir tystare, tycker det är ännu jobbigare att tala och blir mer nervös osv.

Som sagt, kanske det växer bort, men bättre att ta det säkra före det osäkra!

Det är inte helt ovanligt med barn som inte pratar med främlingar. Oftast växer det bort, ibland från en dag till en annan. Det viktigaste är att ni och andra inte pressar barnet till att prata för det kan göra det värre. Låt honom utvecklas i sin egen takt. När han börjar förklarar ni bara för lärarna hur det ligger till, de vet hur de ska hantera barnet.

Tack för svar. Vi har varit hos logoped under en längre period förra året, men hon diagnostiserade sonen fel. Han fick diagnosen komplex i grammatik men han använder det mest avancerade grammatiken. Det han har problem med och förskolelärarna har lagt märke till också är att han har svårt att uttala vissa ord. Har försökt att hitta någon bra logoped utan någon framgång.

Selektiv mutism?

Inte helt ovanligt att vara blyg. Förskola borde vara en lösning så barnet träffar andra barn dagligen.

Samhället premierar ofta utåtriktade personer, vilket är jättetråkigt!

Som blyg själv tycker jag att det är viktigt att acceptera blyghet hos barn. Att bli tvingad att som liten hälsa eller prata med någon fast man känner sig obekväm kan vara väldigt jobbigt för barnet. Kommer ihåg så många tillfällen när jag kände mig tvingad. Som vuxen har man ju vant sig och är artig och pratar fast man är blyg, men ett barn är ju fortfarande ett barn, det gör ju inte så mycket om man inte vill prata med någon man inte känner. Funkar det inte i skolan så får ni ta ett möte med läraren och gå vidare därifrån.

Tack, visste inte om något sådant diagnos.

Han är trygg i den grupp han är i men så fort någon ny kommer , vare sig barn eller vuxen, då är det kört.

Tack för att du delar din erfarenhet, man blir lugnare när man ser att det finns många där ute som har varit så. Appropå skola det är därför är jag lutar mig mer åt att välja en mindre skola, det kanske är bättre för honom.

Det är inte ovanligt bland barn i den åldern. Kanske tycker de någonstans att det inte angår andra människor och det ligger ju något i det. Generellt - ju mindre grej du gör av det, desto bättre chans att det kommer så småningom. 

När jag hör från pedagogerna att han inte säger sitt namn när de frågar honom i en ny stämning, eller att han inte leker med jämnåriga och föredrar att leka med barn som är yngre som jag tror att det är pga att han känner ingen stress med dem yngre, då kan jag inte bara låtsas att det är normalt. Om ett år börjar han skolan och om han inte kan tala sitt, vad händer? Kanske är jag lite onödigt orolig.

Det finns risk att han bara känner sig stressad om man försöker pressa honom. Det är ju ändå två år kvar.