komplicerad familjesituation

Det där är mannens problem att fixa. Ditt problem är hur länge du låter det pågå innan ni separerar.

Negativ inställning låter mest som en tween, men självklart ska inte nån snorunge diktera vad ni äter! Vansinnigt...

Berätta för sambon hur det här får dig att må, fråga hur ni ska lösa det och låt honom sedan göra det. Om inget blir bättre måste du bestämma dig för om du vill leva så här eller inte. Det är ingen skam i att flytta isär, du respekterar bara dig själv isf. Eller så fattar pappan vad det innebär att vara vuxen och förälder i hemmet.

Din sambo (barnets pappa) får börja sätta gränser. Det är hans barn och han som ska ta det ansvaret, inte du för då riskerar du att bli den elaka styvmodern medan han slipper undan som snälla pappan.

Tex skulle pappan kunna säga att det är den mat ni lagar som gäller och att barnet får välja maträtt en annan dag. Det viktiga här är att han sedan inte ger med sig utan står fast vid vad som sagts.

Men är det inte nästan omöjligt att uppfostra någon när man bara träffas några dagar i månaden? Det bästa ni kan göra är att satsa på en stark relation och ha trevligt när ni träffas. Stötta mammorna i deras uppfostran. Hitta sätt att göra det drägligt för alla inblandade att samexistera de fåtal dagar det handlar om. Rutiner och förutsägbarhet och tydliga förväntningar kan hjälpa, men främst mycket kärlek och tydligt ledarskap från de vuxnas sida.

Handlar det bara om attityd eller är det något annat inblandat? Tex autism?

Om det bara är varannan helg får du stå ut, eller fly hemmet just de dagarna. VH är knappast skäl nog att bli särbo för en skitunges skull. Men se till att pappan tar ansvaret, lagar maten och så, och ligg lågt.

Ditt bonusbarn är i en otrygg situation och på väg in i tonåren. Du är ju tydligen bonusmamma 2 om det finns ett yngre syskon. Ni bor långt ifrån och ses sällan. Klart att det kommer bli "dålig attityd och gnälligt". Det enda du kan ändra är din egen inställning.

Så, tänk "vad skönt att vi inte behöver fundera på vad för mat vi äter varannan helg", "vad skönt att NN berättar hur vi ska ge trygghet genom att ge en viss förutsägbarhet i fråga om vad vi äter här" eller "vad roligt att få laga mycket mat varannan helg" (för att ni väljer laga 2 maträtter).

Du nämner inget mer som barnet har negativ inställning till så jag kan inte hjälpa dig formulera om det, men om du tänker dig in i barnets situation med otrygghet, långt ifrån det vanliga, med främmande människor och så en hormonfabrik som bubblar i kroppen så kan du hitta de vuxna meningarna som gör att du kan agera som en trygghetskapande vuxna istället för den gnälliga vuxenbebis som du är i trådstarten.

Det är ju bara varannan helg så att äta de 4 rätterna barnet gillar borde inte vara ett jätteproblem.

I mitt tycke är 12 den värsta åldern på barn, sura och svåra att få en vettig kontakt med. När de blir lite äldre kan de visserligen bli ännu jobbigare men då brukar de i gengäld bli mycket roligare att prata och diskutera med.