Bristfällig info vid MA

Jag beklagar verkligen ditt missfall. Jag har varit med om samma, MA som upptäcktes vid ultraljud i vecka 14. Också på Östra!

Jag minns inte om jag fick mer information än dig, men jag tror det var först vid det där besöket på abortavdelningen som de la upp en plan, dvs vilken metod de skulle använda. Medicinsk abort blev det för mig.

MEN! När jag väl kom till avdelningen för att påbörja aborten så var personalen helt underbar. De informerade, stöttade och gjorde allt för att hjälpa till. Jag hoppas att du får ett bra bemötande när du är på plats.

När jag fick MA så sent så ville de att jag skulle vara på sjukhuset under själva aborten/missfallet. Detta avgjorde läkaren som gjorde ultraljudet på sjukhuset utifrån hans undersökning. Jag fick en tablett som skulle avstanna mina hormoner och tanken var att jag skulle komma tillbaka två dagar senare för att få tabletter som skulle framkalla själva aborten/missfallet. Jag började dock blöda redan dagen efter och fick mer och mer ont under kvällen. Jag fick därför komma in redan då. Det kändes bra eftersom själva missfall/aborten var smärtsam. Jag fick först smärtlindring i tablettform och värmedyna mm. Men när det blev värre fick jag smärtlindring intravenöst vilket hjälpte mycket.

Får du välja så rekommenderar jag att du genomför själva aborten på sjukhuset, och stå på dig om det är det du vill. Sen tror jag som sagt att de ändå vill hålla koll på dig när du ändå är så pass långt gången.

Håller tummarna för dig!

För att förtydliga, precis som "vardagsprat" så var jag på sjukhuset under själva aborten. Detta eftersom graviditeten var såpass långt gången.

Besöket på abortmottagningen var bara kort. Där fick jag ett piller som skulle avstanna graviditeten. Jag fick sedan en tid för att läggas in dagen därpå och en tablett med hem som skulle tas på morgonen. Det var på den avdelningen som personalen var så fantastisk. Jag och min sambo fick eget rum och de gav massa alternativ till smärtlindring. Jag blev rekommenderad att röra på mig så vi vandrade runt runt, både inomhus och utanför sjukhuset. Efter bara några timmar var allt ute. Det gjorde ont korta stunder men det var ändå ok. De undersökte mig och sedan fick vi åka hem. Om allt inte hade kommit ut så hade det blivit aktuellt med skrapning.

Jag kände mig iaf väldigt trygg på sjukhuset.

Tusen tack för era berättelser.

Det hade känts tryggare att få stanna kvar, så det är vad jag hoppas på. Ska försöka stå på mig om dom vill något annat. Just med tanke på att jag inte vet hur mycket jag kommer att blöda och hur ont det kommer att göra och framförallt för att låta personalen ta hand om det som kommer ut. Om man nu skulle se det..