Anonym (Fellie) skrev 2021-10-11 02:54:49 följande:
Tack så mycket för ditt svar, uppskattar verkligen det!
Vi har varit ett par i nästan 10 månader men har haft en lite krånglig relation. Det började egentligen med sex men utvecklades med tiden. Har varken dejtat eller varit i en relation på 8 år sedan mitt ex hade inga planer på att någonsin träffa någon ny, så det började väldigt komplicerat för mig. Det är senare tiden det blivit mer seriöst men blev svårare när sånna här frågor kom upp.
Med mitt ex var jag öppen med om allt, men känner verkligen att det är rätt beslut att inte vara det igen. Och så mycket mer har hänt sedan dess. Förstår helt hur du menar men vissa delar av mitt liv vill jag inte dela med mig.
Jag vet ärligt inte riktigt vad jag tror att jag kommer känna om det, har känt en sådan extrem skam och ilska under dom här åren på mig själv och allt annat.
Och stängde tillslut helt av, alla känslor, under många år.
Jag försöker släppa ilskan jag hållit mot mig själv men jag tror att jag kommer vara livrädd. Och Att jag inte känner mig vuxen nog för att jag inte är vart jag borde vara i livet. Samt att jag stängde alla dörrar för detta innan när det var för jobbigt. Hade inte ens en tanke på att fundera på det efter vad jag gjorde.
Har kontakt med psykiatrin och har stått i kö i flera år, väntar fortfarande på en psykolog.
När jag pratade med en innan så kunde jag inte prata om detta, kunde inte forma orden i min mun. Det är samma med andra grejer som varit väldigt tuffa, jag kan inte ens säga orden. Men när jag väl får en tid med en psykolog så ska jag ta upp detta.
Med tanke på att jag inte velat träffa någon, att jag inte trodde att jag skulle kunna få känslor för någon igen och den ilskan över att jag gjorde abort. Så har jag inte kunnat tänka längre då jag inte lät mig själv tänka på detta för att det gjorde så ont.
Jag tror att mycket bottnar i det, att efter aborterna har jag inte låtit mig själv tänka att det skulle vara en möjlighet. Och därför är jag så förvirrad och rädd nu. Detta är något som är nytt för mig (att tänka tanken) och då väldigt svårt när jag är i en relation där han vill det i framtiden.
Det är dessutom så mycket i mitt liv som måste funka, tex jobb, innan jag ens funderar på det.
Och jag har som sagt inte låtit mig tänka på det innan, så detta är helt nytt.
Och när jag försöker tänka på det så dyker 1000 tankar upp. Ifall jag hade varit en dålig mamma, hur mitt psyke hade klarat sömnbristen, tänk så hade jag ångrat mig? (Detta är dock såklart extremt osannolikt) men sen tänker jag, tänk så är det detta jag saknar? En del jag inte visste att jag saknade förens jag har den?
Tänk så tar livet ?slut? dom 18 åren för att man inte kan göra vad man vill längre, alltså att man inte kan göra något spontant. Man kan inte vara ung och dum längre. Tänk så förlorar man sig själv och fokuserar för mycket (menar på ett ohälsosamt extremt sätt) på barnet/barnen.
Men, tänk så börjar ens liv när man får barn.
Jag har väldiga problem med att inte veta saker, tycker om att vara förberedd haha.
Jag beklagar verkligen att du fick ett missfall, fruktansvärt att du fick genomlida det.
Och väldigt starkt av dig att prata med någon som gjort abort när du har varit med om den fruktansvärda förlusten.
Hur gick det med din graviditet?
Får jag fråga ifall dina graviditeter vet planerade? Den senaste och den när du fick missfall? Hoppas att du inte tar illa upp över frågan, menar inget illa.
Och hur gammal är du om jag får fråga?
Och förlåt för mitt långa svar
Jag har tre barn och väntar 4e, är 38. Nu är jag i v 12, men i somras fick jag ett missfall. Den 1 graviditeten var helt oplanerad, och det var nog lika bra. Kan tänka mig att steget att skaffa ett barn känns stort annars, att man grubblar för mycket på när det är rätt läge osv. Vad innebär ung och dum för dig? Jag har aldrig varit nån krogdrottning, men vet andra som gått ut och festat mycket även efter barn. Andra saker har jag gjort med barnen, flyttat till hus, rest mycket, pluggat på högskola osv. Har aldrig känt att det är något som står i vägen att ha barn. Om man tänker att man ska ta hand om någon i 18 år så låter det jättestort, men dag för dag är det inte så.
Det låter som du haft det oerhört tufft i livet, och inte riktigt bearbetat det. Otroligt att man måste vänta så länge på hjälp! Din kille pratar om barn i framtiden, så du kan nog säga att du inte riktigt vet var du står, utan att vara oärlig. Jag tolkar det som att du faktiskt skulle vilja om det inte varit för allt jobbigt du gått igenom. Efter ett eller två år till kanske du är ännu mer säker på er kärlek och då kanske det känns helt rätt. Så om du kan, försök att inte grubbla över detta utan ta det mer som det kommer. Sen kommer du känna hur du vill göra. När jag blev gravid första gågnen hade jag inte fast jobb, det löste sig ändå. Man behöver inte ha alla vuxenpoäng på plats, du kommer bli en fantastisk mamma ändå. Jag hoppas du får en bra psykolog som kan hjälpa dig att berätta på ditt sätt. Du måste sluta vara arg på dig själv.
