18 mån mellan syskon
Hej! Jag har blivit oplanerat gravid o kommer ha 18 mån mellan barnen (om jag fullföljer). Jag har läst mycket negativt om ?psuedotvillingar? (men även en del positivt) och oroar mig mycket för hur detta kommer påverka vår förstfödde, men även och mig och min man. Jag har därför lite frågor till er med tätt mellan barnen (men även intressant att höra från er som inte har lika tätt, vad ni tänker!).
1. Många skriver att det är väldigt jobbigt/stressigt, framförallt den först tiden. Vad har varit jobbigt? Hade det möjligtvis varit (nästan) lika jobbigt om det varit t.ex 2-2,5 år mellan barnen? Tänker att det alltid kommer vara jobbigt att gå från 1 till 2 barn :) men vill försöka förstå hur mycket jobbigare det är om det är tätt.
(Obs. Vår äldste kommer börja förskola när han är 14 mån och kommer gå kvar även när den lille i så fall föds (mer än 15h), men jag kommer hämta lite tidigare på eftm).
2. Vissa skriver att det var så stressigt att de inte kommer ihåg första tiden / utvecklingen av deras barn / kunde njuta av att ha småbarn. Finns det mammor o pappor som inte upplevde detta? Utan känner att de hann ha kul (?njuta?) o följa utvecklingen av barnen?
3. Viss forskning säger att det finns en större risk för den äldre av syskonen att inte hinna knyta an bra till föräldrarna, bli inåtvänd, må dåligt senare i livet etc. Hur har ni upplevt att er äldsta tagit det? Om de var spralliga och utåtvända innan syskonet kom, är de det fortfarande? Känner ni att ni har bra anknytning?
Andra tankar och/eller tips mottages tacksamt! Vi tänker till exempel att vi inte ska behandla vår äldsta som ?stor? utan han får vara liten så länge han vill. Och försöka ge honom så mycket uppmärksamhet som vi kan - splitta på oss föräldrar ibland för att göra detta möjligt, osv. Ta hjälp av mor- & farföräldrar. Trots detta känner jag mig väldigt orolig och osäker på situationen. Så alla tankar och tips är som sagt välkomna! :)
2. Nej, jag kommer ihåg allt och har absolut njutit och hängt med. Men det där beror nog lite på en själv och på barnen (och på föräldrarna som par). Vet däremot folk som har 3+ år emellan som tyckte att första året med en ny liten en var en enda stor kris för hela familjen. En berättade att deras bebis var runt 2 månader. Bebisen grät, 3-åringen grät, hon (mamman) grät, pappan grät... I en annan familj hade det flutit på som ingenting.
3. Inte alls! Dock är han bara 5,5 år nu, så hur han kommer må som vuxen får väl framtiden visa. Min storebror (18 månader äldre än mig) har i alla fall alltid mått bra och utvecklats fullt adekvat (och mer därtill, väldigt intelligent), har en god anknytning till våra föräldrar (skulle jag säga, utan att vara psykolog).