18 mån mellan syskon
Hej! Jag har blivit oplanerat gravid o kommer ha 18 mån mellan barnen (om jag fullföljer). Jag har läst mycket negativt om ?psuedotvillingar? (men även en del positivt) och oroar mig mycket för hur detta kommer påverka vår förstfödde, men även och mig och min man. Jag har därför lite frågor till er med tätt mellan barnen (men även intressant att höra från er som inte har lika tätt, vad ni tänker!).
1. Många skriver att det är väldigt jobbigt/stressigt, framförallt den först tiden. Vad har varit jobbigt? Hade det möjligtvis varit (nästan) lika jobbigt om det varit t.ex 2-2,5 år mellan barnen? Tänker att det alltid kommer vara jobbigt att gå från 1 till 2 barn :) men vill försöka förstå hur mycket jobbigare det är om det är tätt.
(Obs. Vår äldste kommer börja förskola när han är 14 mån och kommer gå kvar även när den lille i så fall föds (mer än 15h), men jag kommer hämta lite tidigare på eftm).
2. Vissa skriver att det var så stressigt att de inte kommer ihåg första tiden / utvecklingen av deras barn / kunde njuta av att ha småbarn. Finns det mammor o pappor som inte upplevde detta? Utan känner att de hann ha kul (?njuta?) o följa utvecklingen av barnen?
3. Viss forskning säger att det finns en större risk för den äldre av syskonen att inte hinna knyta an bra till föräldrarna, bli inåtvänd, må dåligt senare i livet etc. Hur har ni upplevt att er äldsta tagit det? Om de var spralliga och utåtvända innan syskonet kom, är de det fortfarande? Känner ni att ni har bra anknytning?
Andra tankar och/eller tips mottages tacksamt! Vi tänker till exempel att vi inte ska behandla vår äldsta som ?stor? utan han får vara liten så länge han vill. Och försöka ge honom så mycket uppmärksamhet som vi kan - splitta på oss föräldrar ibland för att göra detta möjligt, osv. Ta hjälp av mor- & farföräldrar. Trots detta känner jag mig väldigt orolig och osäker på situationen. Så alla tankar och tips är som sagt välkomna! :)
1. Inte jobbigt alls faktiskt. De hade liknande behov och följde samma rytm. Det var nog jobbigare med fyraåringen som hade helt andra behov och en helt annan vilja. Vi valde att inte börja jobba mellan tvåan och trean utan skolade istället in dem samtidigt på förskolan när lilla var 1,5 och mellan 3. Vår stora hade en plats på förskolan som vi egentligen nyttjade ganska sällan. Projektet att ta sig dit på morgonen var inte mödan värd. Tycker det är synd att man ens får ha barn på förskolan när man är föräldraledig för vart vi än gick så var det bara yngre barn där, syskonen var på förskola, vilket gjorde att vår stora sällan lekte med jämnåriga annat än på förskolan.
2. Stressigt var det helt klart, men jag gick i min bubbla och njöt ändå. Idag, många år senare, är vardagen fortfarande stressig. Det ska handlas, lagas mat, hjälpas med läxor, gå på möten, skjutsa till träningar etc men det hade ju behövts oavsett åldersskillnad.
3. Vi har ofta delat på våra barn, precis som du skriver, men de frågade oftast när de skulle få hänga med syrran igen. Jag har en fin relation med alla mina barn och tycker inte att deras position i syskonskaran har påverkat anknytningen.
Jag har tre barn. Det skiljer 2,5 år mellan ettan och tvåan och 1,5 år mellan tvåan och trean. Alla barnen uppskattar varandra och de är tighta. Tvåan och trean är dock mer som tvillingar. De gör än idag det mesta tillsammans, umgås med varandra dagligen och hänger med varandras kompisar (yngsta är tolv nu). De stöttar och kompletterar verkligen varandra. Jag rekommenderar, om möjligheten finns, att skaffa barn tätt! Det är en glädje varje dag att se deras fina relation (gäller alla tre). Självklart bråkar de som bara de kan också men de har alltid varandra, och backar upp varandra i alla lägen. De är också grymma på att gadda ihop sig mot mig :)