Ångrar min abort

Jag ser att det gått en månad sedan ditt inlägg men jag tänker ändå att jag kan flika in här.

Det framgår ingenstans hur gamla ni är, vilket ändå har en viss betydelse i sammanhanget. Jag och min sambo började diskutera barn ganska direkt när vi träffades för fem år sedan. Jag har drömt om barn sedan jag var typ 15 år och bara längtat efter att starta familj. Vi enades snabbt om var vi ville vara i livet innan vi skulle börja försöka skaffa barn. Vi visste att min sambo skulle plugga och att vara gravid eller ha barn när han skulle bo borta på veckorna var inget alternativ, vi ville också att vi båda skulle ha heltidslöner och bo i villa. Förutom det praktiska diskuterade vi även uppfostran, hur vi skulle hantera VAB och föräldraledighet. Ja, allt sådant som för mig är superviktigt att vara på det klara med. 

Nu, nästan fem år senare, bor vi i hus, min sambo har pluggat färdigt och vi har våra liv ordnade. Vi känner också varandra så väl att vi kan hantera dåliga dagar utan att det innebär undergång för vårt förhållande. Jag är idag gravid i vecka 9 (8+1) och imorgon ska vi på ett tidigt ultraljud tillsammans. Känslan just nu är lite "nyp mig i armen". 

Om än vi skulle ha behållit barnet även om det blivit tidigare än planerat är jag så otroligt tacksam och glad över att det inte blev så. Både för att jag skulle ha vetat att det inte varit vad min sambo verkligen önskat (om än han hade älskat ihjäl vår unge oavsett förlossningsdatum) men också för att jag nu känner en så stor trygghet i både mig själv, honom och i vårt förhållande. 

Kan ni inte sätta en "tid" för när ni ska börja försöka skaffa barn? På så vis blir det kanske inte lika påtagligt för dig att du bara väntar och väntar, utan du vet var den bortre gränsen går. Prata mycket om barn, diskutera vad ni är rädda för, vad ni längtar efter, vad som känns ovisst. Kanske kan du lugna och trygga sin sambo i det han oroar sig över, och kanske kan han dela med sig av tankar som gör att du förstår och håller med honom? 

Vilken fint inlägg av dig svansmamman. Jag är i samma situation som TS och känner mig så ledsen över beslutet. Även om jag "vet" att det var rätt utifrån omständigheterna, så som jag såg på situationen då, så känner jag mig ledsen över beslutet. Jag känner väl på något sätt att, hur kan man frivilligt välja bort något sådant som är "livets gåva"? Som man borde ta emot med öppna armar? Sen läste jag även en artikel om mod, och om man ska våga ta emot det livet har att erbjuda och uppleva livet till fullo eller kunna omfamna det, så krävs det mod. Och jag känner bara nu att, om jag inte är öppen för att ta emot det livet har att ge en och man lever livet utan mod, varför ska man ens leva?? :((( men jag förstår att jag måste träffa någon och prata ut om det som hänt. för är så många känslor inblandade. :/

Åh fy jag önskar ingen att känna som du gör, jag lider verkligen med dig! Jag hoppas att du kan komma över det som varit och att du kan se tillbaka på det som varit utan att känna som du gör nu. Att ta stöd och hjälp från någon tror jag är klokt, låt det inte äta upp dig! Är du fortfarande tillsammans med personen du blev gravid med?

Hej TS!

Jag har också varit där. Blev gravid och min man (då sambo som jag hyfsat nyligt flyttat ihop med) ville att jag skulle göra abort. Jag förstod ju praktiskt att det var bäst så, och jag gjorde abort. Efteråt kändes det som att jag föll in i ett mörker. Ångrade mig direkt aborten var över. Drömde mardrömar om ett litet, litet spädbarn som frågade mig varför jag inte ville ha denne.

Usch det var en helt fruktansvärd period i livet! Jag kan fortfarande, många år och fyra barn senare, känna sorg över aborten.

Vi bestämde där i mitt mörker att vi skulle försöka oss på att aktivt skaffa barn när vi bott ihop i 1 år. Och det gjorde vi sedan också, och jag blev gravid nästan direkt vi började försöka. Nej, det tog inte helt bort smärtan och ångern över aborten jag gjort, men det blev mycket bättre!

Efter aborten sa jag också att jag ALDRIG ALDRIG ALDRIG ALDRIG igen kommer göra en abort. Vårt fjärde barn var inte planerad, men vi båda var 100 % med på att det skulle bli barn och inget annat om jag råkade bli gravid.

Det som också hjälpt och hjälper mig är, klyschigt nog, att tiden läker alla sår. Det kommer vara jobbigt ett tag, men det BLIR bättre!

Vi var aldrig tillsammans när graviditeten inträffade, eller vi hade inte pratat om vårt "förhållande". Jag vet inte var vi står nu. Vi har såklart pratat om det som inträffade men det går ju inte att backa tillbaka tiden. Förstår ju att man alltid kan försöka igen men man är ju inte där nu. Sen är vi ju båda i åldern då man borde skaffat barn för länge sen:/. Hade bara önskat att jag hade pratat med honom tidigare innan beslutet och att vi skulle ha väntat (tänkt över det) eller att han skulle ha bett mig att vänta. Men jag var så inställd på en sak så jag kunde inte se någon annan utväg just där och då. :/

TS, hur mår du och hur har det gått för dig?

Hej!

Jo men jag känner att det känns rätt bra nu! Klart jag tänker på det varje dag och känner ånger, men jag och sambon pratar om det väldigt ofta och vi är överens om att vi aldrig vill vara med om det igen (han tyckte det var skitjobbigt att se mig må så dåligt och gå igenom det). Vi pratar mycket om barn och som det ser ut nu lär vi köra metoden "händer det så händer det" från och med sommaren som kommer. Vi känner att vi inte vill planera ett barn, utan att vi har sex som vanligt (alltså när vi har lust, inte gå runt och tänka på ägglossning osv) och leva på som vanligt tills det händer typ :)

Förstår verkligen dig, det var jättejobbigt där ett tag... men klyschigt nog så kommer det kännas bättre med tiden. Det gör ju det för mig fast jag trodde att jag aldrig skulle må bra igen! Hoppas att du pratar med någon professionell, jag gjorde inte det och jag inser nu i efterhand att det hade nog varit bra. Önskar att du får må bra och känna dig okej med beslutet <3

Hej,
Ok, tack för omtanken. Skönt att höra att det känns bättre för dig eller att du kunnat gå vidare allt eftersom. Tror det är så färskt hos mig, att jag inte förens nu börjar inse vad jag gjort. :/ Självklart skaver det hos en och det enda jag kan tänka på är barnet egentligen och det som kunde ha varit, så det gör ont såklart. :( Ska försöka prata med någon om det som hänt men vet inte hur man ska gå vidare från en sån här sak. :( Det enda som hade fått upp mitt hopp är tanken på barn och att veta att vi är överens om att försöka igen om man hamnar i den situationen. Men kan ju inte säga att man står där just nu. :( Så allt känns egentligen bara nattsvart just nu. :/ Förstår också att det känns lättare när du har din sambo som stöd och att ni kan prata om det som inträffat.