Jag är konstig men mår jag dåligt? Vet ej
Någon gång för länge sen, förmodligen i tidiga tonåren, stängde jag av. Inte helt men tillräkligt för att jag uppfattas som iskall, ibland kanske till och med grym. Det var länge sen jag reagerade på något sorgligt eller hemskt, i alla fall i sällskap. När jag var 15 åkte klassen till Tjecken och besökte bland annat Theresienstadt och hade föreläsningar och grejer. Många av mina klasskamrater var väldigt rörda och grät och hade sig. Jag kände ingenting särskilt men just där kanske var jag lite luttrad eftersom jag kan historierna. Det är min egna folk och familjehistoria. Jag blev anklagad för att vara psykopat för att jag verkade så likgiltig. Jag förklarade inte heller utan lät dem tycka det då. Efter många år av att klasskamrater och folk i parallellklasser hållit på och skrika och ha sig efter mig utan att jag reagerat så vad väntade de sig? Att jag skulle bli sur av ytterligare epitet?
När min mamma gick bort efter många års sjukdom dök jag upp i skolan nästa skoldag. Det var andra året på gymnasiet. Samma där. Jag hade inte några vänner i gymnasiet där heller, bara människor som pratade bakom ryggen. Jag ansträngde mig inte att försöka få vänner för jag visste vad som skulle hända och ja. Sa ju det. Jag fixade allt runt min mammas begravning helt öppet i skolan på raster vilket folk kallade mig psykopat för.
Jag pluggade på universitet på distans för att inte beblanda mig med andra studenter,
På jobbet håller jag mig för mig själv. Jag jobbar bara deltid, jag behöver inte mer än så. Jag jobbar på och undviker att tala med kollergor så gott det går. Jag skippar raster och lunch men jag hör att de talar om mig ibland eftersom jag sitter i rummet som är i anslutning till fika/lunchrummet. Jag tror inte de vet hur lyhört det är, Oftast kommer jag upp i deras samtal när det är tal om att bjuda in folk till något eller samla ihop en aw eller något. Någon frågar om de ska bjuda med mig och någon annnan svarar att det inte är någon idé för jag tackar ändå nej. Det är sant.
Jag är också totalt likgiltig/oengagerad när det kommer till mig själv och min egna hälsa. Tills i julas hade jag inte varit i kontakt med vården sedan jag gick i 8an. Jag är 29 nu förresten. Jag uppsökte akuten för en illasittade, lite långdragen varböld. Nej, inte helt rätt men vårdcentralen hade inga tider på tre månader vilket inte var ett alternativ att vänta på. De lade in mig och talade om att jag hade en svår infektion och frågade om jag hade mitt insulin med mig. Tydligen har jag diabetes. Men jag bryr mig inte. Jag lämnade sjukhuset tidigare än de ville, fuck no till sjukhus på både jul och nyår, Jag tog med mig diabetesgrejerna hem med har skitit i dem från och med att saker tog slut. Jag mår dessutom väldigt mycket bättre utan, rent fysiskt, Flera gånger har de skickat kallelser och påminnelser för besök hos diabetesmottagningen men jag har bara slängt de i soporna. Jag har ingen önskan och inget behov av att ha kontakt med dem.
Jag undrar ibland, som nu till exempel, om jag någonsin känner något. Är jag någonsin glad, lycklig, ledsen, arg? Jag kan dra upp lite irritation när elräkningen kommer, gills det? Jag har en konstig blandad känsla så här års när det börjar bli höst och sen vinter och jul. Ett slags glädjeblandat vemod vilket låter helknäppt. Annars är den enda känsloyttring jag lyckas ha en slags gråtmildhet som bara kommer i samband med saker jag ser på tv. Jag ägnade sista säsongen av Lucifer till att gråta åt i princip allt, vilken egentlig känsla de fiskade efter.
Ibland tänker jag på sjävmord. Inte att jag skulle ta självmord, bara liksom att tankar dyker upp när jag är i närheten av något man kan göra för att ta livet av sig utan att jag egentligen vill. Som att om jag går ut på en balkong så konstaterar jag bara att man kan hoppa från en balkong.
Tack om du orkade läsa allt det här. Jag vet inte vad jag vill med tråden men om du har en tanke så dela den gärna.
