Femåring gråter för allt.

Det låter som att han har det riktigt jobbigt. Jag skulle i detta läge söka hjälp på BUP eller testa kurator på BVC. Jag är själv hypokondriker och det började i tidig ålder, kanske var jag runt 9-10. Jag fick inte hjälp förrän mycket senare.

Han verkar ju ha vissa ticks för sig. Men det är alltid bra att få hjälp så tidigt som möjligt för att få möjlighet till ett normalt liv.

Stötta honom och finns där för honom. Prata inte om sjukdomar i hans närhet, när han själv är sjuk förklara bara kort och sakligt vad det är och vad man gör.

Jag hoppas lillkillen kan få den hjälp han behöver så han får må bra.

Vad säger pedagogerna på förskolan? Upplever de att din femåring har det jobbigt? Om de reagerar så tycker jag du ska ta upp det på BVC.

Hur gör ni hemma för att stötta och förbättra hans självförtroende?

Jag har också en känslig grabb och absolut känsligast var han i 5-årsåldern. Vi ringde till BUP som inte vill ta emot barn som är under 6 år, så vi kämpade på själva, med faktiskt riktigt bra resultat i slutändan. Han fyller snart 8 år.

Vi bestämde oss för att fokusera på två saker under hela den våren: att han skulle våga klättra upp på den minsta rutschkanan och att han skulle kunna sätta ord på sina känslor, så att det inte allt blev så dramatiskt.

Vår son var inte rädd när han väl skadade sig, däremot var han rädd FÖR ATT skada sig - och för att misslyckas. Om en sak inte fungerade på första försöket, så låste han sig och vägrade prova igen. Efter att ha misslyckats flera gånger med att få ungen upp på den pyttelilla klätterställningen som småbarnen var på, så bestämde vi oss för att "börja från början." Vi gav oss ut i ett rekreationsområde eller en skog varje helg. Där gick vi i regn och blåst och kyla. Vi gick och gick och gick och gick. Vi övade på att kliva över stockar och stenar, att trilla i mossa och på marken. Vi övade på att bli våta och att smutsa ner oss och att få skrubbsår på händerna. Väskan var full av plåster och sårtvätt och picknickmat och mutor i form av smågodis och kex. När sommaren kom, så klättrade ungen plötsligt upp på klätterställningen som om han aldrig hade gjort något annat och i slutet av sommaren klättrade han i träd. Vi stod bara och gapade.

Känslobiten var svårare. Där kämpar vi ibland fortfarande, men han blir inte hysterisk längre, utan har istället ett svårmättat behov av att berätta HUR han känner. Nu har vi vänt på det och övar på att prata om att andra människor OCKSÅ känner. Han förstår det, absolut, men kan ibland när han känner sig orättvist behandlad bli väldigt dramatisk.

Vad som har hjälpt honom väldigt mycket, är att vi bestämde att om man blir så där ångestfylld, så ska man räkna till 10 framlänges och baklänges. Det började vi med när han var just 5 år, eftersom han var så dramatisk hela tiden då. Han är egentligen inte ett barn som skriker och gråter, men han hyperventilerar när han blir upprörd. Där har vi sagt att när han känner sig lite lugnare, så kan vi prata lugnt om vad som är fel, för annars är det svårt att hjälpa till. Det där med att räkna framlänges och baklänges använder han sig av nu, även utan oss, om något blir jobbigt och då får han lättare att tänka klart, säger han.

När han började förskoleklass var han väldigt orolig och pessimistisk. Från och med första dagen, så sa vi att vi ville att han skulle gradera dagen 1-5 där 5 var bäst och berätta minst en positiv sak om dagen innan vi pratade om allt som hade känts jobbigt. Plötsligt en dag insåg han att dagen var en 5:a och det hjälpte honom framåt att se mer positivt på dagarna framöver. Nu säger vi inte åt honom att gradera dagarna längre, men om dagen har varit en etta eller femma, så säger han det direkt när vi hämtar och börjar sedan prata om hela dagen och allt som har hänt. Det känns väldigt tryggt för oss att han gör det fortfarande, eftersom det innebär att vi faktiskt får reda på om det har hänt något särskilt, såväl positivt som negativt.