Låtsaskompis, uppmuntra eller inte?

Det är helt normalt. Det är till och med bra, då det är ett uttryck för fantasi och kreativitet. 

Det är i alla fall inte ovanligt.

Min sons kusin hade en rolig låtsaskompis i ett par år som hette "Yatzy".
Han hade egen dukning vid bordet och någon gång fick de åka tillbaka till förskolan för kusinen skrek att Yatzy inte kom med i bilen, dom hade glömt honom! 

Yatzy busade också ibland, det var aldrig kusinens fel då utan det var Yatzy som hade ställt till det. Och kanske lagt bananskal i soffan eller hällt ut badskum i toaletten och spolat så det blev ett bubbelhav. Men Yatzy menade inget illa och sa alltid förlåt.

Yatzy försvann lagom till skolstarten när det blev mer lek med andra barn, och har sedan aldrig hörts av mer.

Stackars Yatzy

Jag har aldrig varit det minsta ensam och jah hade massor av låtsaskompisar och flera år in i skolåldern så jag minns företeelsen men inte vilka det var eller så.
Jag blev ju å andra sidan en mycket kreativ person, full med fantasi. Och det är något jag har verkligen stor nytta av i mitt dagliga liv. :)

Det är normalt och nyttigt. Det är ett sätt att träna fantasin och kreativiteten men också ett sätt att lära sig förstå sin omvärld.

Jag accepterar men uppmuntrar inte. Säg t ex att barnet vill att jag ska säga något till "kompisen". Då säger jag att jag tyvärr inte kan se kompisen och att barnet får säga till självt. Jag säger att barnet får ta hand om sin egen kompis. Säger alltså inte emot barnet men spelar inte heller med.

Detta ska jag tänka på, att kanske inte spela med alltför mycket, utan som sagt det är ju barnets kompis, hon får styra och leka med själv.

Det här får mig att tänka på hur man behandlade dementa för 20 år sedan. Då var det mycket noga med att man inte fick ljuga för patienterna. Trodde de att de letade efter sin mamma skulle man noga som ögat berätta för dem att mamma var DÖD. Letade de efter sitt barn skulle man noga berätta för dem att deras barn är pensionärer och lever bra med sina barnbarn.

Efterhand har man insett att det inte bara finns EN sanning utan flera. För den demente är det sanning att deras mamma är tillfället försvunnen, eller barnet eller vad det nu är. För det spökrädda barnet är det en sanning att det finns spöken under sängen. Säger du annat är det du som vuxen som är dum och inte tar barnets sanning på allvar.

Jag menar, vad är det för poäng att gnugga in i barnet att DU inte ser kompisen om inte för att tala om för barnet att du struntar i barnets sanning och att din är den enda riktiga.