Jag får ingen närhet alls av min man

Du låter ju inte nå lycklig alls i detta förhållande och det säger väl allt. Det är fullt naturligt att vilja ha närhet av sin partner och något som är super viktigt, annars kan ni väl lika gärna vara vänner bara?

Barnen klarar sig tro mig, det är väl viktigare att visa att man ska vara lycklig och värdera sig själv och det man vill i livet. Skulle du vilja att dina barn skulle få det som du? Eller skulle du vilja att dom kämpar för sin lycka?

Kan inte citera.

Förstår att det är svårt att applicera det till dig själv, men det kanske får dig att tänka lite allefal.

Och vet att det är otroligt läskigt men vill du verkligen leva utan allt det där? Kan du det? 

Jag förstår mig inte alls på varför folk tycker det är så speciellt att ingen har skilt sig, det är super bra om det är för att dom faktiskt är lyckliga tillsammans men är dom inte det så är det bara oerhört tragiskt att vara gifta bara för att? Det är ingen tävling livet, och det ser olika ut för alla. 

Ekonomin och sånt har en tilldens till att ordna sig och du kan alltid om du har möjlighet spara innan ni går skilda vägar.  Kommer barnen bli ledsen? Ja antagligen men dom kommer komma över det, dom kommer inte bli permanent skadade bara för det. 

Inte betyder det att du behöver säga upp kontakten med hans familj heller, ni är ju ändå alltid kopplad till varandra. 

Vi har ett liv. Ett. Det finns ingen gud. Du har en skyldighet gentemot dig själv att vara lycklig. Om jag var du skulle jag vara uppfront med sambon & säga att eftersom du inte vill ge mig närhet, sex eller uppmärksamhet kommer jag att söka det på annat håll. Sen ger du dig ut i dejtingmarknaden, hittar en schysst kille & tar det därifrån. Ifall saker utvecklas skiljer du dig. Du ska inte leva i självvald misär. Du har alltid ett val.

Ts, jag är i exakt samma sits som du, mitt förhållande med min partner började också kärleksfullt men nu gör han exakt som din och visar avsmak så fort jag vill ha närhet. 
Jag ville bara säga att du inte är ensam, även om min situation ser annorlunda ut än din så finns det många likheter. 

Förklarar din man varför han inte vill vara ömsint?

Jag funderar också på att lämna, jag är bara så rädd att bli evigt singel , men även så är han ju väldigt fin och omtänksam och så kan vi ha roligt. Men det är inget liv jag vill ha. 

Jag är i exakt samma sits och vill inte heller lämna då vi har barn. Jag har sagt att om det inte blir någon förändring är det lika bra att vi går isär men han tar det som något jag bara säger utan att mena det. För mig är det mest närheten som jag saknar och att känna sig älskad snarare än sex. Jag saknar att kunna skratta ihop som förr, numera är det bara prat om praktiska saker och han är sur och grinig. Jag vet inte vad man ska göra.

Jag är 65 och har härlig sex med min fru varje vecka, vi håller handen, myser, kramas, tar hand om varann. Sexet funkade även i mitt första äktenskap som tog slut för 25 år sen. 

Med min "nya" sen 23 år gjorde jag en överenskommelse från start: Jag ser sex som absolut nödvändigt i ett lyckligt förhållande. Men jag tänker inte tjata. Och du behöver ta ansvar för vårt kärleksliv, på samma sätt som vi engagerar oss i barn, politik, matrecept, resor och allt annat som ingår i ett lyckligt liv.

Du är inte ens 30 fyllda och kan ha 60 års härligt kärleksliv framför dig. Om du lämnar honom och hittar någon som gör dig lycklig så visar du dina barn att man har rätt att välja liv, att man inte måste lida hela livet. Du lär dina barn att välja lyckan.

Visst gör det ont, det blir tårar och vrede när plåstret rycks bort, men sen öppnar sig livet igen, även för din man som nu kan hitta en partner som är nöjd med att ha en asexuell relation.

Jag förstår att du är olycklig och i slutändan kommer du inte att kunna vara en bra mamma om det här fortsätter. Kan han vara deprimerad eller allmänt nedstämd? Det är tydligen inte helt ovanligt att män också drabbas av "förlossningsdepression".

Hur som så behöver du se över din ekonomi och göra smarta val så du ökar dina möjligheter att kunna separera. Behöver du kanske byta jobb? Läsa en utbildning? Se till att din man tar minst hälften av ansvaret för hem och barn.

Sen när det kommer till din släkt så kanske det är flera som känner att de borde separera och de kommer att beundra ditt mod snarare än att förakta ditt val.