Är jag antisocial?

Hej!
Jag är en ung kvinna som är diagnosticerad med asperger och emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline). 
Ibland är jag osäker på om det är autistisk eller antisocial som jag är. Ni som är intresserade av psykologi får gärna läsa igenom det här inlägget och göra en "amatör-bedömning" av mitt tillstånd, på vilket sätt jag eventuellt är störd etc. 

Mina personlighetsdrag/ egenskaper/ beteende:
- Extremt självupptagen, kan bara prata om mig själv
- God social kompetens, läser av människor och hur de beter sig och agerar därefter för att få ut det jag vill av kontakten (lite manipulativt, beräknande)
- Dras till "fel folk", missbrukare och kriminella, blir uttråkad av att umgås med förutsägabara svenssons utan vill ha spänning och drama i vardagen 
- Älskar att vara bland människor men har i princip omöjligt att skaffa vänner, förstör alla mina sociala relationer och umgås bara över droger 
- Tycker mer om djur än människor, skulle aldrig kunna skada ett djur
- Ljuger och stjäl systematiskt 
- Försörjer mig med socialbidrag, häleri och prostitution. Varit prostituerad sedan jag var 15 år gammal tyvärr. Tycker inte det är kul men gör det för att få uppmärksamhet, pengar och ibland som självskada. 
- Väldigt uttråkad och rastlös och gör därför en del konstiga saker. Exempelvis har jag gått runt och viftat med luftpistol och samtidigt ringt 112 och lämnat mitt signalement så flera polisbilar kom och omringade mig och drog vapen, vilket jag tyckte var lite skojigt. Gjort mkt grövre saker också. 
- Tar inte så mycket plats i grupper, uppfattas av andra som tillbakadragen samtidigt som jag själv tycker jag söker uppmärksamhet hela tiden. Älskar uppmärksamhet och vill helst att hela världen ska titta på mig och tycka synd
om mig. Har en stark offerkofta, men tro mig, den skaver. 
- Jag gör saker som omgivningen uppfattar som extremt impulsiva. Den hemliga sanningen är dock att jag tänkt ihop dessa scener och agerar tokigt för att jag känner mig tom, värdelös och uttråkad. 
- Påverkas inte av svåra händelser. En närstående dog framför ögonen på mig och jag tänkte bara "jaha... men nu kommer folk kanske tycka synd om mig iaf och det är ju positivt". Blev sexuellt utnyttjad som barn och inte heller det berörde mig ett skit. Jag skulle kunna se en person torteras ihjäl mitt framför mina ögon utan att ens få förhöjd puls. 
- Bryter ihop totalt över saker som andra inte blir ledsna över. Kan bli helt förtvivlad över sådant som andra inte ens märker. Det gör mig frustrerad eftersom att då kan andra inte hjälpa eller trösta mig. Jag blev t.o.m utskrattad på BUP när jag var yngre. 
- Om jag skulle dejta någon väljer jag en "bad boy". Om jag får reda på att personen lever ordnat och hederligt dömer jag ut denne som tråkig och använder kontakten enbart för att ha personens bostad som hotell. 
- Fick som 10-åring höra att jag aldrig borde få skaffa barn i framtiden eftersom jag antagligen skulle slå ihjäl dom. Jag kan bli väldigt aggressiv mot folk jag tycker om. Inför främlingar tar jag dock rollen som väldigt snäll för att de ska gilla mig och vilja ta hand om mig. Jag är elak mot barn, har ingen respekt för dom. 
- När jag var 12 år tyckte jag det var extremt viktigt att börja supa och förlora oskulden INNAN mina klasskamrater gjorde det. Vidare så var jag utfryst i skolan pga udda och avvikande beteenden. Var som yngre mobbad men mobbade inte. 
- Byter personlighet helt och hållet till och från. Växlar mellan att vara kaos- psycho-brud och skötsam, artig flicka.
- Jagsvag, saknar identitet. 
- Hatar rutiner då de är tråkiga. Har problem med planering och vägrar ta ansvar över saker. Om jag ställer till med något är det någon annans fel enligt mig. 
- Grov i munnen, mordhotar och självmordshotar systematiskt. Jag kan säga i normalt tonläge till min lilla syster "ge mig fantan annars hugger jag dig din  råtta". Kan också hänga på balkongräcket och skrika åt folk att de ska ringa hit polisen eftersom jag kommer ta livet av mig. 
- Exempel på ett stört beteende: För några dagar sedan gick jag förbi en främmande kvinna som lämnat sin cykel bredvid ett cykelställ och gick mot en kiosk bredvid, vid en å. Då tog jag hennes cykel och kastade ned den i ån. Jag var varken arg eller tyckte det var kul. Jag bara gjorde det. 
- Jag känner empati på "fel" sätt. Om en man kidnappar en kvinna tycker jag synd om mannen eftersom han måste sitta i fängelse. Samtidigt blir jag avundsjuk på kvinnan för att hon får gråta ut i tidningen. 
- Jag känner väldigt ofta "fan vad tomt och tråkigt allt är, jag vill gå ut och slåss med polisen och skapa action i centrum