Jag knuffade mitt barn in i väggen

Sök hjälp.

Du behöver prata med någon som kan ge dig tips i vardagen och som kan ge dig rätt verk till att hantera situationer som kan uppstå.

prata med BVC. Du behöver ju inte nämna vad som hände men att du just upplever en sådan stress att du inte räcker till.

vilken småbarnsförälder som helst kan bli stressad och agera fel men aldrig ok att vara fysisk! 

vad som her hänt har hänt, ditt barn kommer inte ta skada psykiskt men ditt barn lär sig inte heller av att du hanterar situationer där det skriks och där röster höjs.

när det blir jobbigt - ge ditt barn en kram istället och andas.

du är inte mer än människa men din treåring har inte heller nå konsekvenstänk utan agerar utifrån känsla samt testing. Det har kommit in en ny liten människa i barnets liv och han ska dela mamma och pappa med den lilla saken. Det är konkursens, mamma och pappa orkar inte lika mycket, ditt barn får inte all uppmärksamhet?reaktioner kommer att komma så du måste hitta rätt verktyg och då är det bra att ta hjälp. 

alternativ kan också vara att pappan tar f.ledigt 50% så du får mer hjälp på dagarna så du inte är lika trött/stressad 

se Över era ekonomiska möjligheter om det kan fungera för er. 

och att pappan även gör sin del efter arbete, ex tar bebis så du får lugn tid med 3åringen 

Det är skillnad på att medvetet knuffa in ett barn i väggen när man är arg och att göra det av misstag när man reagerar instinktivt för att skydda ett annat barn. Det var väl inte din avsikt? I så fall är du ingen dålig förälder eller ond människa. Att du har så dåligt samvete är ju också tecken på det. 

Jag tror att det är lätt att anklaga sig själv som förälder. Det du gjorde känns som en logisk följd av det du berättade. Du har en moders/fadersinstinkt som hjälper dig skydda bebisen. Prata med det äldre barnet och berätta att du inte ville att den skulle göra sig illa. Dom förstår ganska väl när dom gjort något dumt. 
Något jag försöker tipsa alla föräldrar som känner är att föräldraskapet tär och drabbar en psykiskt till och från. Jag hade barn med kolik och fick en stroke på grund av för lite sömn så jag vet hur det kan vara. Lösningen för mig kom från en barnmorska som sa att jag skulle ha musik i öronen och hörselkåpor ovanpå. Då kan jag hantera alla situationer med skrik eller bråk. Trots att jag är trött och har nära till att bli för arg så gör den lösningen att jag helt hamnar i zen-mode och blir hur lugn som helst trots kaos runt omkring. Det gör mina barn lugna och de flesta situationer löser sig mycket snabbare. Musik och kåpor har varit min räddning och jag tror att många föräldrar skulle tjäna enormt mycket på att ha det både för sin egen och barnens skull. När du vaggar ett gråtande barn till sömns kommer den lösningen göra att barnet känner dina lugna hjärtslag och får lättare att komma till ro.

Kom ihåg, bara att du tog dig tid att berätta här betyder att du inte är någon dålig människa. Tvärt om du är en stark förälder som vill dina barn väl  ibland blir det rätt ibland fel. Sånt e livet! Glöm inte att du är fantastisk som ger dit allt för de små barnen. Lycka till!

Låter som en olycka. Du avvärjde något som du uppfattade som en fara för det andra barnet.

Nä, tror det enda som händer är att ungen lärde sig att inte gå på bebisen.

Ibland gör man illa andra utan att det är ens mening. Det låter som det här är ett sådant tillfälle. Försök dra lärdom av det så kan du släppa det dåliga samvetet.

Förresten, om det äldre barnet är på minstingen för mycket så är mitt tips att göra så här:
Har fungerat klockrent

:D

Jo, jag var med om något liknande med mitt äldsta barn. Det jag lärde mig en gång för alla, var att man måste hålla tillbaka med småbarn. Inte ta tag i för hårt, inte peta för hårt, aldrig knuffa. Jag ryckte till mig en grej av min dotter när hon var 3 år. Hon hade tagit en sak och ville inte lämna i från sig den. I ilskan ryckte jag den ur händerna på henne, hon tappade balansen, föll och gjorde illa sig. Jag lärde mig att vara dubbelt så försiktig som jag trodde behövdes och har aldrig gjort om mitt misstag.

Tyvärr är det en läxa många föräldrar tvingas lära sig, och förhoppningsvis glömmer du det aldrig.

Tycker också det måste gå som en olycka, det var ju inte med vilje som barnet gjorde sig illa. Du ska släppa det dåliga samvetet! om du känner för det kan du prata med bvc, men en olycka händer lätt. 

Tycker det låter konstigt.

En 3 åring väger ju ingenting, så varför inte bara grabba tag i kläderna vid ryggen och lyfta upp den om det är bråttom och ställa ner den bakom sig igen? Eller bara grabba tag i armarna så ungen inte kunde putta mer.

Eller varför inte bara ryta till när det är allvar på riktigt ?

Att rusa fram för att sedan knuffa, nja. Man lär ha hunnit tänka ut säkert minst 2 olika sätt hur man ska fysiskt interagera med en som man vill få bort men inte skada och framför allt när det handlar om barn.

Ser ingen ursäkt för vad ts gjorde. Hon gjorde ett val och det var att få bort den där jävla jobbiga 3 åringen som har dränerat henne på energi en tid som hon nu är less på. Så hon prioriterade det barnet som inte har dränerat henne på energi och fullkomligt sket i att 3 åringen skulle flyga iväg och slå sig.

Sök hjälp ts. För det var inte rätt gjort! Och det visste du med ögonblicket innan du rörde 3 åringen! 

 

Såhär skriver man inte till någon, punkt. Ingen här har någon aning om hur detta gick till, eftersom vi bara får TS berättelse, men vet du? Det spelar ingen roll! Det hjälper ingen att skriva såhär skuldbeläggande. Om du inte tror att TS redan känner skuld över det som hände, kommer den inte göra det av din uppläxning heller. Och om hen redan känner skuld, tar ett sånt här inlägg onödigt hårt.

Skäms!

Du är ensamstående?