Varför tittar inte du på ditt barns matcher/tävlingar?

Min pappa var med och skulle absolut se varenda träning och match. Efteråt i bilen hem (med vänner i samma bil ibland) berättade han om och om igen hur totalt jävla värdelös jag var, hur fan kunde jag inte ha räddad den där bollen i första halvlek, hur fan kunde jag missa att ta bollen från nummer 25 och hur fantastiks duktig kompisen som var med i bilen var, hur otroligt fantastiks hon var, hur han tyckte mycket mer om henne än om mig. 

Mina föräldrar var och är ointresserade av mitt liv. Aldrig beröm för skolarbeten eller sportprestationer. De vet ingenting om mig, det känner inte mig eller mina barn. De har ingen intresse utöver sig själva. Deras intresseområden kretsar enbart runt dem fortfarande likt ett barn. 

Så även om föräldrarna står där varje träning och match betyder inte det nödvändigtvis att de barnen blir väl omhändetagna, får stöttande ord och är älskade av sina föräldrar. 

TS: Jag tror fysisk frånvaro inte behöver betyda ointresse. De jag känner som inte deltar varje gång har inte ett ointresse i barnens prestationer men kan tycka att just simhopp är en tråkig sport (alla föräldrar har inte nödvändigt vis samma intressen som sina barn). Det behöver inte betyda att de inte är intresserade i barnets framgångar och upplevelse men det kanske räcker att prata med barnet efter träningen (de flesta går ändå på tävlingar som jag känner). Endel andra föräldrar har ont om tid och passar på att ta en springtur i skogen vid fotbollsplanen eller träna i gymet vid sidan om, endel handlar under tiden. Just för att de annars inte hinner eftersom det gärna är träning eller matcher och även fler samma kväll 7 kvällar i veckan. Någon har en baby så de inte har något överskott av energi just nu. 

Endel föräldrar är helt ointresserade av sina barn och endel är intresserade. Jag tror inte nödvändigtvis märker av det eftersom närvaro inte behöver betyda att man intresserar sig för barnet. 

Ja det är hemskt med de föräldrar som öppet tar det på alldeles för stort allvar. 

Jag är tyvärr en sådan förälder som känslomässigt engagerar mig alldeles för mycket i mitt 15-åriga barns idrottande (för tillfället t.ex. så ligger jag sömnlös för att vi har flyttat och hon fått byta klubb och inte lyckats ta sig in i förstalaget i nya klubben, får ont i magen för att hon inte lyckas spela som hon brukar utan är nervös över nya klubben, nya skolan, nya livet och inte riktigt får till det. Jag kan ju se att det bara är 2-3 spelare som egentligen är bättre henne men att hon inte lyckas få fram vad hon egentligen kan och därför har typ 14 spelare före på listan om att spela i förstalaget).

Men självklart så visar jag ingenting av det för henne utan har allt fokus på att fråga om hon trivs, om hon har kul och kanske berömma någon bra insats hon ändå fått till. Och om hon är deppig för att hon själv känner att hon inte får till det så uppmuntra med att det viktigaste är att hon har kul. tids nog så kommer det släppa och plötsligt så kommer allt funkar igen. 

Men jag har ju under hela hennes fotbollsspelande stått bredvid föräldrar som kommer med ilskna instruktioner, "Åh, varför gjorde hon så" i upprörd ton vid felbeslut osv vilket alltid beklämmer mig. Jag kan också komma med kommentarer men då är det mer av typen "åh nej, hoppas hon inte blir ledsen över det " Om hon t.ex. gör en felpass som leder till mål för motståndaren. Kan ibland önska att hon antingen höll på med en sport jag själv inte kunde något om så att jag inte förstod tillräckligt mycket för att tänka och känna så mycket eller att hon inte var så duktig som hon faktiskt är (eller var fram till för några månader sedan och som jag gissar att hon kommer bli igen), då skulle jag kanske lättare kunna luta mig tillbaka och bara njuta i att hon har kul. 

Undrar hur många duktiga idrottare sporten egentligen förlorar på att ha föräldrar som liknar din pappa (även föräldrar som beter sig mycket bättre kan fortfarande förstöra glädjen genom att smitta sitt eget allvar på barnen). Min egen erfarenhet från när jag själv var ung är att många av de bästa ledsnade i sena tonåren och där jag upplevde att de inte spelat för glädjen utan för resultatet. Medan t.ex. jag själv som hade en mamma som var med kanske en handfull matcher om året och inte kunde något om fotboll men som hade 100% fokus på att jag var superduktig och orolig att jag sprang för mycket och undrade om jag verkligen hade kul när jag blev så utmattad verkligen hjälpte till att odla min glädje för sporten. 

Så det är den sidan jag verkligen anstränger mig för att visa för min dotter även om min insida i dialogen med mig själv är en av de där fotbollsfarsorna (även om jag är en fotbollsmorsa) som förstör idrottandet för sina barn.

Vi tittar på alla matcher, konserter och uppvisningar, vi tycker det är roligt och mysigt. Men så har vi flexibla kontorsjobb och bara ett barn. Jag har full förståelse för att inte alla vill, kan eller orkar vara med på allt hela tiden. Det enda som jag tycker är tråkigt är när barnet har föräldrar som aldrig deltar, trots att barnet gärna vill att de ska göra det. Mitt barn har en kompis vars föräldrar aldrig är med. Jag vet inte orsaken bakom, och försöker att inte döma, men jag ser ju att kompisen blir ledsen när de flesta andra har sina föräldrar där.

Tak gode gud så håller mitt barn på med aktiviteter som inte inbegriper tävlingar, matcher, lag osv. Inget hängade bredvid fotbollsplaner tillsammans med "engagerade" föräldrar, inget bullbakande, inget lott försäljande eller likande. 

Jag skulle verkligen dö av tristess. 

Sen är det ju så att jag har ett liv, ett liv där barnen givetvis finns med, men som inte kretsar runt barnen. Jag måste hinna med mitt jobb, vårt hem, vår sommarstuga, vår hund, och till det så är det så illa att jag faktiskt har egna intressen också. Då funkar det inte om vi ska stå och glo flera timmar varje vecka på vart och ett av barnen.

Sen tycker jag så synd om småsyskon som alltid måste följa med och titta på storasyskon. Var själv ett sånt barn, som satt och frös tillsammans med min docka i ett hörn på läktaren i ishallen under cuper, träningar och matcher för min storebror. Fattar än idag inte hur det kunde vara så viktigt, att förstöra helgerna för hela familjen för att han skulle spela hockey.  

 

Jag kan hålla med dig. Tänkvärt stycke också det sista du beskriver.
Undrar själv ibland hur vissa jämt kan stå timme efter timme när jag vet att de har även flera barn, arbete, tränar själva mycket.
Men så kommer jag på att många av dessa har hela släkten som hjälper dem. De har partners, full backup av föräldrar på bägge sidor då är det enkelt att stå och tycka att varför engagerar sig inte de föräldrarna till det stackars barnet där! Typ. 
Mm, vi är Iofs två men delar upp oss jämt nästan. Vi har inga släktingar el nåt här. Är man helt ensamstående så kan det ju vara omöjligt. Man har ju annat i livet också som du säger. 

Låter ju dötrist att vara med varenda gång barnet utövar sin sport.

När jag växte upp red jag många år. Den ridskolan låg så långt borta, och så hade min mamma genuint intresse för hästar och red på samma ridskola- så det var naturligt att hon skjutsade oss nästan varje gång, mig och min syster.

Men att det måste blivit långtråkigt ibland, det är inte konstigt egentligen.
Hade hon inte själv haft intresse för hästar, så hade jag nog börjat på en ridskola med cykelavstånd istället- så att hon inte hade varit tvungen att åka dit och spendera flera timmar i veckan på häst liksom.

Som barn hade jag självklart förståelse för att inte alla vill vara med i stallet... det förstår man väl som barn, att ens egna intressen kan bli långtråkiga för andra. (det kan bli långtråkigt för en själv också.)

De flesta barn klarar av att utöva sina sporter ensamma, tror inte de flesta måste ha stöd i sitt fritidsintresse hela tiden.
Barn växer mycket av eget ansvar också om de inte har med sig föräldrarna jämt.