Någon som lyssnat? Vad tycker ni? Det är alltså transpersoner som vill byta kön, går igenom hela processen och sedan ångrar sig. Efteråt är de besvikna på vården som inte hjälpte dem att förstå att de kunde komma att ångra sig. Vad tycker ni? Vad är vårdens ansvar och vad är individens?
Individens ansvar: 90%
Vårdens ansvar: 10%
Enligt mig.
Ibland verkar det gå för fort att få till könsbyte fast jag ju vet att det tar lång tid. Men vården kan känna sig enormt pressade från individer, föräldrar, lobbygrupper och knappt ska det uteslutas andra orsaker och förklaringar till varför man har hamnat i att just könsbyte är lösningen på vissa människors problem. Det är det ju för en del.
Men inte alla.
Det är ju också normalt i tonåren att vara fundera och vara osäker på sin sexualitet, känna känslor åt alla möjliga håll.
Ja på sätt och vis är det vårdens fel. Man bör utreda mer i vissa fall. Samsjuklighet osv. Sedan finns vissa privata vårdgivare som gör allt bara kunden jag menar... patienten betalar.
Samtidigt ska den lilla grupp som behöver hjälp få det och inte behöva vänta alltför länge. Svår balansgång i dessa frågor.
Spontant känns det som att vården behöver andra verktyg för att kunna skilja mellan de som har fel kön och behöver byta på riktigt och de som mår dåligt och tror att könsbyte är lösningen. Tror också man måste ha ett stödsystem för de som jobbar med detta på grund av sånt som Jeanette02 skrev här om påtryckningar. Det måste få ta rejält med tid innan man genomför ett så här stort ingrepp.
Sen har jag en allmän uppfattning om att om inte våra könsroller vore så snäva, kanske det inte skulle kännas som att man måste byta kön för att må bättre.
Jag har själv en bekant som har ett barn som ville byta kön från rätt tidig ålder (innan puberteten). Hen hade intressen som inte var accepterade för det könet i den dåvarande skolan/samhället. Men när de flyttade och barnet plötsligt kunde utöva sina intressen utan att det ansågs fel för det kön som barnet tillhörde, så upphörde dessa problem helt och hållet. Enda skillnaden var en annan kultur i det samhälle de flyttade till.
Jag har lyssnat, och jag har läst Filters temanummer om transvården, och jag har hört berättelser från andra transexuella på Youtube om såväl att gå igenom processen att korrigera kön, som att ångra sig, och om att vara nöjd.
Jag tänker att vården faktiskt har visst ansvar när de erbjuder behandlingar som får konsekvenser och att det är väldigt rimligt att vi lär oss mer om när det är lämpligt med vilka behandlingar. Jag har massor av empati över folk som sökt vård och fått behandlingar som inte hjälpt dem.
Jag tänker att precis som en människa som kommer in med ett eksem kan bli feldiagnostiserad, så kan en människa som upplever sig transexuell få fel diagnos. Eller fel behandling.
Jag tänker att vården behöver lära sig om vilka korrigeringar som folk faktiskt blir nöjda med, och vad som är situationer, där det faktiskt inte alls är lämpligt med behandlingen mot det andra könet. Dessutom behöver det finnas vård för dem som faktiskt fått fel behandling. Då behövs ju en annan behandling, exempelvis att avbryta, eller att aktivt "byta tillbaka"
Det är vårdens ansvar att tydligt, sakligt och objektivt informera om risken för till exempel biverkningar av behandlingar och läkemedel, om möjligheten att en behandling inte får den effekt som förväntas/hoppas, om för- och nackdelar med en behandling och så vidare.
Tyvärr har jag upplevt personligen, inte i sammanhanget kring könskorrigerande vård, men annat som jag varit med om, att vården inte sällan är ovillig att informera om just risker och biverkningar när det handlar om en behandling som av någon anledning ses som den bästa eller den rätta åtgärden. Det är ungefär som att vården är rädd att om de informerar patienten, att denne då inte vill genomgå behandlingen, och att vården därför tar på sig en överförmyndarroll gentemot patienten.
När det kommer till vissa frågor, som just könskorrigeringar, finns det också en massiv lobby bakom som inte tål att deras synsätt och åsikt blir ifrågasatt. Det gör att vården pressas av dessa lobbyister till att utföra behandlingar som kanske inte alltid är till patientens bästa. Det förekommer också att inom vården så glöms eller ignoreras det vetenskapliga förhållningssättet till förmån för politik och personliga värderingar.
Sedan har såklart patienten ett ansvar också, beroende på ålder och mognad naturligtvis. All saklig och objektiv information i världen kanske inte når fram till de människor som har bestämt sig att om bara de får en viss behandling så kommer allt att bli bra. Tyvärr är det ju den bilden som förmedlas av lobbyisterna, att bara personen får ett nytt könsorgan och äter lite hormoner så kommer personen att börja må bra igen, att personens psykiska mående enbart grundar sig i könsdysfori. Att könsdysforin kan vara ett symptom, inte en orsak, det verkar inte finnas i dessa lobbyisters begreppsvärld, och det är väl bland annat därför de försöker etikettera alla försök till nyans eller saklig kritik som transfobi.
Tycker inte vården ska betala sådant.
Jag har hört dokumentären och tycker att man inte borde göra några ingrepp i yngre år. Om det finns risk att en person som är 100 procent säker sedan efter några år ändrar sig, så borde vården ta till sig det. Man kunde kanske ha en åldersgräns på 25 år eller något för att minska risken för att liknande händer. Vården borde inte vara så beredvillig när det gäller sådana här saker.
Jag har hört dokumentären och tycker att man inte borde göra några ingrepp i yngre år. Om det finns risk att en person som är 100 procent säker sedan efter några år ändrar sig, så borde vården ta till sig det. Man kunde kanske ha en åldersgräns på 25 år eller något för att minska risken för att liknande händer. Vården borde inte vara så beredvillig när det gäller sådana här saker.
Vet att tråden är gammal men det är en intressant fråga. Det finns ju två dokumentärer på P1. En om unga som kämpar för behandling och där föräldrarna åker utomlands för att få vård då Sverige nekar under en viss ålder och en då om de som ångrar ingreppet.
Nu vet man ju inte hur det går för de unga som är med i dokumentären där föräldrarna kämpar för vård men gemensamt för de där var att barnen otroligt tidigt och konsekvent hävdat att de var det andra könet. Eller jo en vet man, den som tog livet av sig för att vården dröjde för länge.
De som ångrat sig var kvinnor som inte kände sig som andra kvinnor och då mer eller mindre antog att de kände sig som män utifrån personlighetsdrag, intressen och annat.
Det här är ju ett minfält. Du ska alltså inom vården lyckas ifrågasätta lagom för att inte kränka de som på riktigt anser sig vara födda i fel kropp och samtidigt urskilja de som bara (om man nu får använda ordet bara i det här sammanhanget) inte känner sig hemma i sitt eget kön och förväntningarna där i och mår dåligt av det mer än det fysiska könet.
Jag avundas ingen som ska balansera där eftersom konsekvenserna blir så otroligt stora på individnivå när saker går fel.