Kommer vi reda ut det här?

Jag är väldigt ambivalent kring mina känslor för min graviditet och min bebis, om jag jämför med hur jag kände när mitt tredje barn skulle komma för 2 år sen. Man borde inte jämföra, men då kände jag längtan och förväntan, nu bara oro.. Jag tror mycket beror på att allt är så osäkert i samhället och att det påverkar ekonomin så mycket. Jag har haft ekonomisk otur på flera fronter, och kommer ha i  alla fall 5000 mindre/mån jämfört med förra f-ledigheten. Min sambo lovar att ta ansvar för dessa  4-5- siffriga elräkningar som kommer, men fan vad det stressar mig ändå att vara utan lön. Och att elen kanske stängs av helt.
Sen har vi haft ett par missfall och även komplikationer i denna graviditeten, som gjort oss båda lite avtrubbade, man är rädd för att bli besviken. Min sambo är känslig och kärleksfull och tog missfallen hårt. Han ärcen sån som hellre undviker att chansa om det kan innebära sorg.. I alla fall sa han ikväll att han kände sig tvingad att gå med på att skaffa det här barnet, eftersom jag var så ledsen efter missfallen. Egentligen ville han inte. Han har pratat lite om det innan så det var ingen total chock, men det är jobbigt att den känslan inte har släppt än hos honom. Han är rädd att han inte ska älska sitt andra barn lika mycket som det första, justvdär vet jag av egen erfarenhet att kärleken räcker, jag hadecbarn innan vi träffades. Men nu börkar jag ändå bli lite orolig hur det ska gå. Jag är i 7e månaden så det är definitivt för sent att välja om.. Flercsom varit med om en mycket mindre entusiastisk känsla innan förlossning, men där det ändå blivit väldigt bra och båda föräldrarna byggt starka band till barnet? Det sista jag vill är att vår tvekan ska gå ut över den lilla älsklingen :(