Läkarbesök icke samarbetsam ....

Hur menar du TS? Att en 6-åring skulle förstå och acceptera något som känns oerhört obekvämt för henne? Nej, jag skulle nog påstå att 6-åringar inte är så mogna att de kan förstå sånt. 

Ditt ledarskap brister för att hon har integritet över sin kropp?

Låter som fullt normal reaktion för ett litet barn. Givetvis är det synd om undersökningen strular och med mognad blir det lättare att förstå att det behöver göras. Men knappast första gången läkarna varit med om något sådant. 

Jag är nog sådan som funderar mycket och grubblar. Jag hoppas det går över med ålder och mognad. 
För hon är världens snällaste barn annars. Tålmodig och skulle aldrig slåss. 

Fullt normal reaktion. Jag gömde mig under doktorns skrivbord när jag skulle vaccineras som liten. Tror läkare är väldigt vana med "trilskande" ungar. Man får prova igen helt enkelt en annan gång.

Läkarbesöket låter helt normalt. Men det är något med hur du beskriver din dotter och situationen som skaver. Jag hade först svårt att sätta fingret på det, men sen såg jag vad det var.

Så fort hon bli rädd börjar du kalla henne Lilla damen, som om du antingen distansierar dig från heller eller tycker att hon beter sig fisförnämt. 

Sen kallar du dig för ledare (ledarskap). Jag är verkligen inte mina barns ledare. Jag är deras mamma. 

Sist kräver du av en sexåring det som många vuxna inte klarar - göra obehagliga läkarundersökningar. 

I ett inlägg skriver du att hon brukar vara snäll. Jag ser absolut ingenting i din TS som beskriver något som inte är snällt. Din dotter var rädd. 

Kontentan är att jag tycker att du har för högt ställda krav på ditt barn och att du kanske skulle vinna på att ändra synen på din roll som förälder i den här situationen. Är du ledaren som pekar med hela handen, eller är du föräldern som stöttar, tröstar och går igenom det här tillsammans med ditt barn? Olika situationer kräver olika förhållningssätt. Vad som passar bäst beror på barnet, föräldern och situationen, så det går inte riktigt att säga vad som passar just här. Men eftersom det du gjorde inte funkade så kan det vara värt att prova en annan väg. 

När mitt barn är rädd för ofarliga saker brukar jag säga att jag förstår att det känns läskigt för henne, men att jag inte är rädd eller orolig eftersom jag vet att det inte är farligt. 

Med läkarbesök kan det hjälpa att be läkaren förklara noga innan vad som ska hända, hur det kan kännas och hur lång tid det tar. Tex att kameran kan kännas kall, att det kan trycka och att undersökningen är slut innan vi hunnit räkna till 20. En del undersökningar finns det barnfilmer (hittas via länken nedan) som visar hur det går till. 1177 har också råd om hur man förbereder barn inför läkarbesök.

https://www.1177.se/Vasterbotten/barn--gravid/vard-och-stod-for-barn/forbereda-barn-for-besok-i-varden/

Det senaste satte nog lite fingret. 
Jag är nog osäker själv av mig. Det är ju såklart super jobbigt särskilt när jag ser hur rädd o ledsen hon blir. Jag är nog egentligen införstådd att det är en jobbig händelse för henne. Men det är så nu med alla besök. Tandläkare, hon får skräck bara de vill ta kort på hennes tänder. Hon gråter och blir upprörd. Jag borde fattat att det skulle bli såhär. Läste nånstans att det har med uppfostran att göra typ svagt ledarskap. Har jag gjort henne osäker för kravsituationer. Det är så många tankar nu. Jag känner mig som en dålig förälder såhelt enkelt. Jag förstod nog inte att de skulle göra en sådan kameraundersökning även om den bara tog 5sek så hjälpte inte det heller. Vi tittar på såna filmer men ändån. Jag hoppas det går över med ålder o mognad. 

Min 9 åring vill inte visa tänderna för tandläkaren. Efter andra besöket med att vägra öppna munnen fick jag får fota barnets tänder och visa tandläkaren.
Trots besök innan där de visade vad som skulle göras och barnet och tandläkaren kom jättebra överrens.

Ett annat besök för ul av hjärtat var det knappt att det fungerade över huvud taget. Tjejen som gjorde undersökningen var jättego och tillslut fångade upp barnet till en undersökning men det tog tid muta och massor av flams och trams mellan mig och barnet.

Det har inget att göra vem jag är som förälder utan det handlar om barnet självt. Det kan vara oro eller endast ren envishet "nej" eller tron på att det är en obehaglig sak som kommer ske. 
Att inte veta vad som ska ske brukar ofta vara boven.