Hur motiverar man lärande?

Jadu, det känns det som att många lärosäten också har snöat in på det digitala. Jobbade som lärare fram till 2021 men klev sedan av. Skolan jag jobbade på sista åren marknadsför sig som en digital högstadieskola och i princip all teoretisk undervisning sker via lap-top. Pennor är om inte förbjudna så väldigt sällsynta.

Det är en klart bidragande orsak till de usla svenska Pisa-resultaten, det är jag helt övertygad om! När kidsen går ut 9:an kan de knappt stava, vokabulären knapphändig och inlärningen bristfällig. Många lektionsuppgifter i t.ex språk bygger inte längre på tragglande av grammatik som förr utan numera får de oftast sökuppgifter och Googlar fram svaren och klipper ut och klistrar in. På det sättet försvinner läroprocessen med att själv skriva svaren, vilket sen ofta innebär att dessa är bortglömda vid lektionens slut.

De praktiska ämnena börjar också bli infiltrerade av datoranvändning även om slöjdämnet klarar sig bättre än andra ämnen.

Så, en högstadie-elev tillbringar 5-6 timmar/dag framför en skärm i skolan. Då räknar jag med rasterna då laptopen byts ut mot en telefon. Lägger man sedan till de timmar de har utanför skoltid så finns det säkert ungdomar som tillbringar 12-14 timmar dagligen framför en bildskärm.

Tycker det är konstigt att inte fler föräldrar reagerar som TS...

Jag är så "taskig" så jag helt enkelt drog ner skärmtiden till ett minimum för min äldsta när hans skola gick över till mer och mer digitala läromedel. I min värld hade han maxat sin skärmtid redan när skoldagen var över. Vilket jag är GLAD över, senast idag läste jag om barns behov av hjälp med ögonen.
Vad sjutton håller vi på med? Att inte ännu fler reagerar? Vill ge världens största hyllning till dig lärare (fd. ) som svarat ovan, det är så sjukt att man rullar ut ett digitaliseringsprojekt som det som nu pågår i den svenska skolan. Helt fritt för respektive kommun /huvudman att disponera och bara ösa ut paddor och laptops 1:1. Utan att relatera det till lärande, till forskning och vetenskap, utan uppföljning. Och eftersom ingen vill "halka efter" så vill ingen kommun stanna upp och liksom... vänta nu. För ingen vill vara Bror Duktig och fokusera på det som faktiskt funkar när alla andra rusar på.

På ett sätt är kulturen sådan idag. Å andra sidan är det vi vuxna som sätter gränser och barn behöver lära sig att prioritera. Barn förstår inte algoritmer och att apparna är designade att få dem att fastna. De behöver stöd och hjälp av oss vuxna att hantera detta. Så dra ner användandet till 1h per dag så att barnen lär sig att ok, nu har jag EN timme. Vad vill jag göra då? Sen är det läxor, aktiviteter, att träffa kompisar face to face och umgänge med familjen som gäller. Detsamma för oss föräldrar förstås, barn gör som vuxna gör.. som bekant!

Intressant skrivet.

Instämmer i att allt inte behöver vara digitalt och det vore en dröm med mindre digital tid och mer "verklig" tid. Men om vi ponerar att man inte kan stoppa skärmtiden, att den är oundviklig, hur kan man då använda den för att skapa engagemang, motivation och förhoppningsvis lärande ? Det är det jag och några vänner börat diskutera.

Intressant skrivet.

Instämmer i att allt inte behöver vara digitalt och det vore en dröm med mindre digital tid och mer "verklig" tid. Men om vi ponerar att man inte kan stoppa skärmtiden, att den är oundviklig, hur kan man då använda den för att skapa engagemang, motivation och förhoppningsvis lärande ? Det är det jag och några vänner börat diskutera.

Då skulle man ju behöva fördela tiden mellan olika aktiviteter som ändå "ger" något. Att man delade in sin tid i lära språk, lära matematik, diskutera med likasinnade, titta på klipp för nöjes skull, utföra ärenden osv. Så att man inte hamnar i det där scrollandet. Det kan ha sin plats men i så fall under nöje och en begränsad tid.

Jag är dock mer för att försöka få folk, särskilt barn, att umgås mer igen. Senast igår pratade jag och min man om det att vi tror att det också är en anledning till att barn mår dåligt och fastnar i detta "alla andra" och vill ha saker - för de har inga andra vuxna att relatera till än såna som de ser på tictock, youtube osv. Mina nära vuxna när jag var liten var mina föräldrar, mina lärare, mina grannar och mina vänners föräldrar. Där fanns fungerande hushåll, icke fungerande hushåll, folk dog, skilde sig, någon var sjukskriven, en blev arbetslös. Jag vet fortfarande förnamnet på nästan alla mina klasskamraters mammor och pappor. Jag minns vad flertalet hade för yrken. Jag åt middagar hemma hos dem. 

Idag är barnen sociala på sina telefoner men lever knappt sin egen vardag och än mer sällan sina vänners. Ringde man en kompis som var upptagen så kunde man bli fast i telefon med vederbörandes pappa en stund och visst, lite smått obekvämt men man förde ändå ett samtal. Barn idag ser inte det här. De sitter på kammaren och "tror" att alla andra har allt, lyckliga föräldrar, senaste iPhone och bilar som inte är köpta på avbetalning.

Att inte se och uppleva de olika miljöer och liv som folk lever på riktigt och förstå att det ÄR så som folk lever, inte som man ser på youtube och instagram gör våra barns syn på framtiden jäkligt fattig, det är så jag känner. De kan räkna upp tre yrken och sen är det influencer. De vet inte att ena kompisens mamma är undersköterska (och vad en sådan gör) , att nåns pappa kör buss och att ens mamma är socialsekreterare. Och eftersom det gör att de jämför med personer som knappt ens finns på riktigt så saknar de relevanta företeelser och personer att jämföra sig med vilket kommer bidra till ännu mer psykisk ohälsa bland unga. Tror jag. 

Om inte skolan lyckas värst bra, hur skall du och dina vänner göra det?

Läroplikt hemma och inte skolplikt?

Så föräldrarna skall utbilda sina barn hemma? Med digitala hjälpmedel? Skolan kom till en gång för länge sedan just för att de flesta föräldrar varken hade tid eller kompetens att utbilda i något som de själva fått utbildning i. Både ämnen och pedagogik!

Jag vet inte riktigt vad ni andra menar med lärande när ni svarar här. Men, jag tror starkt på att ta tillvara barns medfödda nyfikenhet. Barn upp till tonåren vill lära sig. Jag såg en intressant dokumentär en gång om hur hjärnan fungerar och barns hjärna är verkligen inställd på att lära och processa ny kunskap. Det är såklart omvärlden som presenterar smörgåsbordet av kunskap för barnens hjärnor...och där är vi föräldrar en nyckel tänker jag.

Min erfarenhet är att om man engagerar sig i barnets intressen och nyfikenhet så kommer barnet lära sig massor. Internet är en guldgruva, men det är också viktigt att leta böcker på biblioteket om barnets intresseområde, hjälpa till med praktiska förutsättningar osv. T ex om barnet är intresserat av kemi - köp hem material och låt barnet experimentera, dokumentera sina experiment osv (med ofarliga ämnen såklart). Diskutera experimenten med barnet, både planering och resultat. (Utan att lägga in något krav på prestation - viktigt.)

Jag tror också på att föregå med gott exempel - visa att man som vuxen är nyfiken och intresserad av att lära sig nytt och att visa att man anstränger sig för att lära nytt. Vi har alltid googlat en massa här hemma. Vi pratar runt bordet vid middagen och plötsligt kommer en fråga som vi har olika svar på eller ingen vet svaret på: då googlar vi efter middagen. Det är roligt! 

Men ni kanske enbart menar lärande som i skolämnena. Där tänker jag som mamma till en fd hemmasittare att det man lär sig i grundskolan är till 99% sådant som barn snappar upp själva om de har en miljö hemma som ger förutsättningar för lärande. Mitt barn var hemma större delen av högstadiet och tentade av ämnena sista året - fick A i nästan alla ämnen utan att ha deltagit i undervisning. Jag tror faktiskt inte att hen är extremt udda egentligen.

Jag säger till min son att skolan är hans jobb. Det är inte alltid roligt, men ska göras.. annars får det konsekvenser i indragen skärmtid eller andra privilegier.