Hur motiverar man lärande?

Jag är så "taskig" så jag helt enkelt drog ner skärmtiden till ett minimum för min äldsta när hans skola gick över till mer och mer digitala läromedel. I min värld hade han maxat sin skärmtid redan när skoldagen var över. Vilket jag är GLAD över, senast idag läste jag om barns behov av hjälp med ögonen.
Vad sjutton håller vi på med? Att inte ännu fler reagerar? Vill ge världens största hyllning till dig lärare (fd. ) som svarat ovan, det är så sjukt att man rullar ut ett digitaliseringsprojekt som det som nu pågår i den svenska skolan. Helt fritt för respektive kommun /huvudman att disponera och bara ösa ut paddor och laptops 1:1. Utan att relatera det till lärande, till forskning och vetenskap, utan uppföljning. Och eftersom ingen vill "halka efter" så vill ingen kommun stanna upp och liksom... vänta nu. För ingen vill vara Bror Duktig och fokusera på det som faktiskt funkar när alla andra rusar på.

På ett sätt är kulturen sådan idag. Å andra sidan är det vi vuxna som sätter gränser och barn behöver lära sig att prioritera. Barn förstår inte algoritmer och att apparna är designade att få dem att fastna. De behöver stöd och hjälp av oss vuxna att hantera detta. Så dra ner användandet till 1h per dag så att barnen lär sig att ok, nu har jag EN timme. Vad vill jag göra då? Sen är det läxor, aktiviteter, att träffa kompisar face to face och umgänge med familjen som gäller. Detsamma för oss föräldrar förstås, barn gör som vuxna gör.. som bekant!

Då skulle man ju behöva fördela tiden mellan olika aktiviteter som ändå "ger" något. Att man delade in sin tid i lära språk, lära matematik, diskutera med likasinnade, titta på klipp för nöjes skull, utföra ärenden osv. Så att man inte hamnar i det där scrollandet. Det kan ha sin plats men i så fall under nöje och en begränsad tid.

Jag är dock mer för att försöka få folk, särskilt barn, att umgås mer igen. Senast igår pratade jag och min man om det att vi tror att det också är en anledning till att barn mår dåligt och fastnar i detta "alla andra" och vill ha saker - för de har inga andra vuxna att relatera till än såna som de ser på tictock, youtube osv. Mina nära vuxna när jag var liten var mina föräldrar, mina lärare, mina grannar och mina vänners föräldrar. Där fanns fungerande hushåll, icke fungerande hushåll, folk dog, skilde sig, någon var sjukskriven, en blev arbetslös. Jag vet fortfarande förnamnet på nästan alla mina klasskamraters mammor och pappor. Jag minns vad flertalet hade för yrken. Jag åt middagar hemma hos dem. 

Idag är barnen sociala på sina telefoner men lever knappt sin egen vardag och än mer sällan sina vänners. Ringde man en kompis som var upptagen så kunde man bli fast i telefon med vederbörandes pappa en stund och visst, lite smått obekvämt men man förde ändå ett samtal. Barn idag ser inte det här. De sitter på kammaren och "tror" att alla andra har allt, lyckliga föräldrar, senaste iPhone och bilar som inte är köpta på avbetalning.

Att inte se och uppleva de olika miljöer och liv som folk lever på riktigt och förstå att det ÄR så som folk lever, inte som man ser på youtube och instagram gör våra barns syn på framtiden jäkligt fattig, det är så jag känner. De kan räkna upp tre yrken och sen är det influencer. De vet inte att ena kompisens mamma är undersköterska (och vad en sådan gör) , att nåns pappa kör buss och att ens mamma är socialsekreterare. Och eftersom det gör att de jämför med personer som knappt ens finns på riktigt så saknar de relevanta företeelser och personer att jämföra sig med vilket kommer bidra till ännu mer psykisk ohälsa bland unga. Tror jag. 

Har samma approach här hemma. 

Jag håller helt med! Och då måste ju vi vuxna som du säger föregå med gott exempel och erbjuda det här smörgåsbordet. För från början har vi ingen aning om vad barnet kan vara extra intresserad av eller lockas av. 

Och fortsätta vara vetgiriga. Vi tar gärna reda på saker tillsammans och ibland är google/dator helt klart bättre än gamla böcker. När kriget i Ukraina bröt ut tex så pratade vi om geografin och kollade i en gammal atlas där det var uppenbart efter ett par minuter att SÅ ser det inte ut idag Så då fick vi använda en annan källa!

Att lära sig googla betyder inte att man lär sig något, det håller jag absolut med om! Jag ville bara dra ett exempel för jag vet att jag och min familj framstår som extrema bakåtsträvare i bekantskapskretsen då vi begränsat rätt mycket av det digitala och är uttalat emot digitala läromedel. Som slöseriet med 1:1 tex. Det är väl fint om det finns tillgång till datorer eller paddor i skolan, att använda där det är lämpligt. Och att låna hem för den som inte har en dator om man ska skriva text. Men då är det avgränsade uppgifter och det betyder inte att man måste ha hela klassuppsättningar från åk4. Det är ett sånt slöseri. Och lägg därtill att man sällan begränsar det som barnen kommer åt.

I övrigt håller jag med dig, det är mycket man lär sig i skolan som man inte vet varken då eller senare varför man egentligen lärde sig det. En del behövs som byggsten för att kunna ta till sig annat senare, att ha något att binda upp informationen på. Det upplever jag saknas när barn får till sig att de ska använda nätet till att söka fram brottstycken av saker. De får inget grepp om helheten. Var i historien ska den här händelsen in? Till vad kan jag relatera det som hände här eller där. Världskrigen, industrialiseringen, urbaniseringen... det hänger liksom ihop. 

Och lärare måste få mer stöd för sin profession. Lärare har gått utbildning och lärt sig om pedagogik och lärande. Där är Finland ett föregångsland, läroplaner etc har kopplats loss från politiken och sköts av en annan instans.

Jag håller med. Men lärare (och andra) behöver tid för planering och reflektion där man pratar om just sånt. När är det här ett bra verktyg och när bör vi använda något annat slags läromedel/material? För vem? Hur mycket?
Så att man inte rusar in i något som man hör eller ser eller får givet till sig att "nu gör vi så här" fast man inser ganska snart (eller redan innan) att DET HÄR kommer inte funka i min grupp/klass. 

Man kan absolut hålla genomgångar på skärm. Men när man gjort det och när man sen delar ut uppgifter som ska utföras eller saker som ska letas upp så är det min åsikt att det på skolans digitala plattformar bör vara väldigt inramat och begränsat vad eleverna kan göra. Jag har själv suttit med i klassrum där läraren helt enkelt sa att de skulle gå in på Youtube och "leta efter det här". Titta på klippet och sedan fortsätta lektionen. Jag som såg alla skärmar från där jag satt kunde konstatera att 3/4 inte tittade på det som läraren sagt åt dem utan hoppade runt hej vilt och tittade på annat. 
Ge dem inte hela Youtube utan tillgängliggör en länk via classroom eller annan plattform som de kommer åt och kan titta på. Övrigt får de ta på sin fritid. 

Verkligen onödigt. Och ja, det finns lektioner där man pratar om källkritik och hur man tar sig runt på nätet men det här var inte en sån lektion. Och det material som skulle tittas på fanns att hitta på den aktuella myndighetens webbplats också så man hade inte ens behövt använda Youtube. 
Men det är det jag menar, dina exempel är ju när det har sin plats och är genomtänkt. Men när schemat är tight, huvudmannen vill digitalisera och man får ut "verktyg" (paddor, program osv) som man inte hinner lära känna eller reflektera  kring med sina kollegor så blir det inte jättebra alltid.