Hur berättar jag för min fru att jag vill skiljas?

Jag kör på ärligheten här men helt värdelös på det hemma. Jag har inget sagt och jag har precis insett, som några antytt, att jag är helt tokkär i min väninna. Har även sagt det till henne...pust...

Ångesten för att vara ifrån barnen har mildrats och jag förstår mycket väl att jag måste ta ansvar för vad jag vill göra. Även för min frus skull och barnens. 

Jag är en jävla ynkrygg och har nu satt en tidsram till sista sep för att pressa mig själv. 

Och jag har varit otrogen nu med så ja mycket till rakrygg finns inte.

I know I know. Det är lite som att jag vet vad jag vill men att jag är så jävla rädd för tiden från att jag säger det till saker är okej igen. Jag är sjukt rädd för att inte veta vad som kommer ske, fegt jag vet. Men nu finns det mer att förlora om jag inte löser skiten jag satt mig i. Hon, kvinnan jag vill vara med, kommer tappa respekt för mig om jag inte löser det och troligen mer än så. September satte jag för att jag tänkte att sommarplanerna skulle genomföras först men vet I fn. Jag vill vara någon annanstans hela tiden när frun är i närheten, säger inte ens hennes namn utan kallar henne du. Helt sjukt egentligen. 

Den nya ja, hon förstår delvis att jag är rädd men hon är tydlig med att hon inte vill att frun ska få veta om henne på länge och att hon inte kommer acceptera att jag inte löser det så snyggt som möjligt och rätt snart. Jag är jvla rädd att förlora henne så jag behöver komma igång. Vi ska bort i midsommar och träffa gamla gemensamma polare. Kommer nog snacka med snubbarna där då och berätta om röran. Jag har dessutom lyckats boka semester med nya kvinnan med. Henne är jag helt ärlig emot iallafall men det gör skiten svår med eller kanske lättare för att jag måste eller vet inte...jag är med henne jämt i tanken och har varit det jvla länge, innan hon ens visste det.

Tror att jag redan pajat att lösa detta snyggt.

Det är ju inte så att jag inte förstår hur galet allt detta låter. "Snubbarna" är mina nära vänner och jag behöver deras stöd tror jag. Diskutera med mina närmaste typ. Min fru har inte varit det på länge. Ibland funderar jag på varför hon inte "har förstått", hon måste ju märka att jag bara är med barnen och undviker all kontakt med henne. Hon gör kanske samma, undviker mig. Men jag tror absolut inte hon håller på som jag.

Den nya, vi har känt varandra länge och det har funnits något väldigt länge men hon har ju varit och är också min bästa vän. Kvinnan som alla vill hänga med och som får allt att bli ljust. Jag vill vara snubben som dör som hennes man.

Du lät sympatisk från början. Nu gör du inte det längre. Stackars din fru. Hon måste må riktigt dåligt men jag hoppas hon mår så mycket bättre när allt är över.