• Anonym (Bestämt mig)

    Hur berättar jag för min fru att jag vill skiljas?

    Hej!

    Jag har under senaste två åren övervägt skilsmässa. Vi fick ett barn till för drygt två år sedan och jag hade nog någon förhoppning om att det skulle få igång mina känslor. Det blev inte så. Jag älskar mina tre barn och tillbringar mer och mer tid med dem, speciellt sedan jag bestämt mig för all lämna min fru. Jag har skjutit på det eftersom den yngsta är liten men nu går det inte längre. Jag vill lämna innan det blir bråk och irritation mellan oss. Vi har inte haft sex sedan yngsta blev till. Jag har inte heller försökt. Mina känslor är helt borta och mitt intresse för att försöka. 

    Nu är det dags och jag vill ta det under så bra förutsättningar som möjligt. Det är viktigt för mig att hon förstår att jag kommer göra allt för att barnen ska ha det bra och jag kommer hjälpa henne initialt med bad hon behöver men när skulle ni berätta? Kväll.helg? Skaffa barnvakt? Berätta gärna hur ni gjort eller fick veta och vad som gick bra och dåligt? Vad som hade underlättat?

  • Svar på tråden Hur berättar jag för min fru att jag vill skiljas?
  • Anonym (Taskigt)

    Vår vän kom hem en dag och berättade att hans fru ville skiljas sig. Då var barnen små. Hon hade bestämt sig. Det kom fram att hon hade funderat på detta i 8 månader. Vår vän ville ju såklart prata och försöka rädda men hon hade redan bestämt sig. Enligt mig så tycker jag det är rätt taskigt att inte säga något. 

  • Anonym (Hin håle)
    Anonym (sanna) skrev 2023-03-19 21:47:41 följande:
    Du vill inte lura henne, men på ett sätt har du ju redan gjort det genom att bestämma att du vill skiljas utan att diskutera det alls med henne. 
    Aj aj aj, du verkar till att ha otur när du tänker. 
    Så om en kvinna inte vill ha sex...så ska hon det ändå för att inte mannen ska känna sig lurad? 
  • Anonym (Hin håle)
    Anonym (Våga kämpa.....) skrev 2023-03-19 23:34:04 följande:

    Om man har tre små barn och den minsta är tvår år, så kanske sexlusten minskar. Det finns ju skillnader på kvinnor och män och en är att män generellt har högre sexlust. En annan att kvinnor upplever mera stress 24/7 dygnets alla timmar, på jobbet, i vardagssysslorna i hemmet, gällande barnen etc... Medan män som upplever stress, tex på jobbet, har lättare för att kunna stänga av stressen ibland tex när dom kommer hem från jobbet som varit stressigt så kan dom slappna av.....Stress får sexlusten att minska....
    Ni jobbar och så tar ni hand om barnen, det har väl inte funnits så mkt utrymme till att se varandra.....du saknar närhet och omsorg......
    Genom att inte säga något så har ju ingenting kunna förbättras utan du har en kvinnlig vän som du pratar med istället som du dessutom blivit intresserad utav.....
    Jag tycker att du är skyldig dina barn och din fru att ge erat förhållande en ärlig chans....
    Du behöver ju ta upp problemen ni har...... så att ni har en chans att jobba på dom båda två...... vad är det för regler hon har som ska följas? Det låter ju inte speciellt bra.... Men om du meddelar att problem är så pass allvarliga så att du vill flytta isär så tror jag att hon är villig att samtala.... att hon inser allvaret....
    Vad föll du för hos henne innan? 


    Så han ska våldföra sig på sin egen kropp genom att ha sex med någon han inte vill ha sex med? Förstår jag dig rätt att det är något som uppmuntras? 
  • Anonym (Hin håle)
    Anonym (Taskigt) skrev 2023-03-20 06:45:05 följande:

    Vår vän kom hem en dag och berättade att hans fru ville skiljas sig. Då var barnen små. Hon hade bestämt sig. Det kom fram att hon hade funderat på detta i 8 månader. Vår vän ville ju såklart prata och försöka rädda men hon hade redan bestämt sig. Enligt mig så tycker jag det är rätt taskigt att inte säga något. 


    Fast det gjorde hon ju? 
  • Anonym (Jk)
    Anonym (Taskigt) skrev 2023-03-20 06:45:05 följande:

    Vår vän kom hem en dag och berättade att hans fru ville skiljas sig. Då var barnen små. Hon hade bestämt sig. Det kom fram att hon hade funderat på detta i 8 månader. Vår vän ville ju såklart prata och försöka rädda men hon hade redan bestämt sig. Enligt mig så tycker jag det är rätt taskigt att inte säga något. 


    Och du har hört hennes version?
  • Anonym (Diss)

    Då säger du det på en gång. Kommer aldrig komma rätt tillfälle eller exakt de rätta orden. Du har slutat älska henne och det förtjänar hon att veta omgående. En sån här sak kan inte lindas in tyvärr. 

  • Kaede

    Jag tycker att du ska lägga upp det k två eller tre steg.

    1. jag skulle skaffa barnvakt en lördag och fredag efter barnen somnat börja prata. Då har ni två separata dagar att prata på alternativt så vet ni att när barnen är avlämnade på lördag kan ni fortsätta. 


    2. fråga henne kvällen efter barnen somnat hur hon ser på ett förhållande. Är hon lycklig? Nöjd? Utifrån hennes svar skulle jag formulera att jag  inte var det. Vi har inga  samtal på djupare  nivå, inget sexliv, umgås inte med andra, osv. Jag skulle säga att jag könner det som om vi egentligen inte är ihop utan driver familjen AB framåt och att jag känner att jag nått vägs ände. Att för mig är enda vägen framåt att vi går isär. Sen skulle jag låta gråtandet, skrikandet eller vad nu sker ske. 


    3. Om hon vill rädda er så gå i terapi en månad eller två. Dels för att du kan säga till dig själv att du gjorde allt. Dels för att det kommer att ge henne verktyg att hantera det hela och dig med. Dels för att du kan säga till barnen att ni gjorde ett bästa och slutligen för att man får hjälp att kommunicera. Skilsmässor tar fram det sämsta i de flesta. Var ärlig ändå. Säg att du vill inte vara tillsammans för du ser inte att det går. Du vill leva med ngn som är intresserad av din person, som du känner passion för, som känner det för dig, som vill göra saker tillsammans osv. Säg att hon känns som en syster och bästa vän numer. Att du älskar henne som en Syster men inte som fru. Hylla hennes bra sidor men stå fast i sten i att det saknas förutsättningar o er relation för en kärleksrelation. Detta kan även komma fram under terapi. Men man kan gå i parterapi för att skiljas på ett vettigt sätt.

    3. Fall inte i fällan att vara kompensatoriskt snäll för att lindra ett dåligt samvete. Om hon inte vill det här kommer hon att tjafsa om allt och då kan du inte köra den där ? ja men hon får ha våningen ett halvår extra för hon mår så dåligt av separationen och den är ju mitt fel och barnen gråter och ?. Det går att hålla fast i vad som sagts och säga jag förstår att du är ledsen men vi säljer ändå. Det gör inte dig kall men hon kommer tycka det.

    4. Ni kommer båda att pendla  humörmässigt i det här. Prata om allt tiden gånger och älta det men håll fast vid vissa saker. 


    a. Gör upp umgängesschema för barnen tidigt och håll er till det. Hur gör ni med jul och nyår och högtider och udda helger och jämna helger osv? Det låter tramsigt .Så många säger att vi kan komma överens i vardagen men så hånglar den ena med ngn och pang är all samarbetsvilja borta. Då är det värdefullt för barnen och en själv att det finns ett konkret system och en överenskommelse att hålla fast vid. Sen kan man omförhandla den när liten blir större eller omständigheterna kräver det och så vidare.-det är ett trauma för barn när föräldrar skiljer sig men de behöver inte bli traumatiserade Tex. Upplever barnen att mamma och pappa är vänner mår de bättre. Barn till separerade föräldrar som håller sams och kan samarbeta mår bättre än barn vars föräldrar håller sams men är bittra och bråkar. Det är bara den lyckliga kärnfamiljen som är ett bättre alternativ än den separerade. Barn vara separerande föräldrar bråkar mår dåligt. 

    b. Bestäm innan ni flyttar ut  vem som tar barnbidrag och hur ni delar kostnader för barnen och vem som ska köpa vad. Räkna ut konkret vad era barn kostar (inte mat för det är samma oavsett) men ALLT annat och kom överens om hur ni fördelar dessa kostnader och vem som gör vad. Ska hon köpa alla ytterkläder och det går på 15000 per år för alla barn så snacka igenom det nu. Samma anledning som a. 


    c.bestäm hur ni gör med nya sen när det är aktuellt. Talar man om för den andra när man träffar någon sers, när introducera man barnen. Här gäller inte att man måste vara överens men man bör prata igenom var man står så att man vet hur man ska tackla det som kommer när det kommer. 


    d. Köp in allt som behövs innan separation. Se till att ni skaffar sådant som borde finnas i barnens hem innan. Båda bör ha en teve. Barnen ska ha sängar, föräldrarna ska ha sängar osv. se till att när ni flyttar isär så är båda kittade så pass att vardagen fungerar. Det är för barnens skull. Men sedan har man ju bättre ekonomi när man är två och det är rimligt att båda har det ok. Om du tar gamla soffan se då till att det finns en till i hemmet eller på väg till henne. Prata igenom vad det logiskt kan få kosta .

    e. Bestäm för guds skull allting om ALLA saker innan flyttdagen. Har haft bekanta som stått och tjafsar om lampor inför barnen på flyttdagen. Barnens värsta mardröm är när mamma och pappa bråkar. Så gör klart allting om det praktiska innan ni separerar så att det är möjligt att inte ens vara o samma hus när det sker OM det är så att det inte går av ngn anledning.

    f. Gör även klart med mäklare och styling och värdering och ev försäljning medan ni bor ihop. Ta det på familjerådgivningen i samtal och med stöd. Koppla in jurist imorgon för er båda. 


    Lycka till. Är du inte lycklig är det här rätt väg. Sköt det snyggt bara. Det är förutsättningen för vänskap/samarbete/förälsraförhpllande i längden. 

  • Anonym (what?)

    Men varför i helvete skaffar man fler barn när man inte tycker relationen fungerar ens där man är i nuläget? Varför skulle fler barn lösa något?

    Jag kommer aldrig att fatta detta om jag så lever i tusen år...

  • Anonym (Bestämt mig)

    Tack Kaede och flera andra.

    Jag ska göra det bästa av det. Jag väntade länge för att jag ville vara säker, inget hon eller vi skulle gjort kan ändra på att mina känslor dog. Det gjorde de inte över en natt. Och nej jag kommer inte kämpa för att laga något som gick sönder för länge sedan. Jag vill verkligen inte ha sex med henne och inser att jag redan haft det av pliktkänsla. 

    Jag bad om råd för att göra detta så bra som möjligt för henne och kommer göra det.

    Men det finns väl ändå ingen som tror att när man säger att den andre vill skiljas blir skitglad och bara vill fixa allt på en gång.

  • Goneril

    Känslorna dog långsamt,  elden slocknade och  lämnade endast aska kvar. Lite svårt är det att förstå, någon glöd borde finnas kvar, en gång i tiden var ni ju förälskade! Ni har ju barn tillsammans, att skaffa dem måste ju ha varit ett gemensamt beslut taget när ni fortfarande tyckte om varandra!                                                                    Himlastormande förälskelse ett helt vuxenliv kan man inte förvänta sig, hoppas inte TS hade sådana orimliga föreställningar. Så småningom blir man kamrater, det vore arbetsamt att leva med "pirr" i vardagslivet, det tror jag inte någon orkar i längden. Lågan måste ju ändå underhållas,  särskilt om man inte är äldre än 40 år, det håller jag med TS om.
                                                                                              Frun frågar inte hur TS dagar har varit, men riktar TS den frågan till frun? Sex som pliktuppfyllelse;  är TS en öm och varsam älskare? Han verkar ju tämligen egocentrisk när han inte vill ge förhållandet en chans som att gå i familjeterapi eller konsultera en sexrådgivare. Nej, han har bestämt fruns öde utan att tillfråga henne, hon har alltså blivit statist i sitt eget liv.                                    En skilsmässa där det finns barn med i bilden innebär komplikationer med dubbla boenden, dyrt, och trassel med varannanveckaliv, stackars barn! Det finns ju stor risk att det får återverkan på deras skolgång, har föräldrar som just separerat kraft att förhöra läxor och stötta barnen med deras aktiviteter?

Svar på tråden Hur berättar jag för min fru att jag vill skiljas?