Okej att attraheras av andra?

Du kan inte göra så mycket. Hon väljer att fråga dessa saker. Rent visuellt kan de flesta människor anse någon vara snygg. Sen så är det så klart skillnad om du väljer att berätta vilka du är attraherad av på jobbet oombedd.

Vilken fälla ni har hamnat i. Låter som att hon blivit otrygg med dina svar. Faran i detta är också att detta är en arbetskollega till dig som hon vet du då träffar på mesadels daglig basis. Inte alls bra. '

Du sitter inne med svaren och lutar dig lugnt tillbaka (inget illa ment med det) men hon sitter inte inne i dig, får du tänka, utan det är du som har kontrollen här. 

Vet du hur det är att vara i hennes skor? Med osäkerheten? Har detta hänt omvänt eller bara i teoretisk mening? Vet du hur det är att bli utsatt för det som du faktiskt utsätter henne för med vad som kan tyckas är oskyldig och ärliga kommentarer? Hur det påverkar henne? 

Jag hade inte tyckt om att höra att min sambo var och är attraherad av en arbetskollega. 

Det är viktigt att ni pratar om det för ni måste vara överens om var grunden ska stå, samma regler för bägge och att det inte är en situation där den ena lider och den andra inte. 

Sen generellt sätt så förstår jag din poäng att vi kan alla ha kemi som vi inte kan hjälpa att vi har med andra människor, att de tilltalar oss på ett eller annat sätt må det vara utseendemässigt eller personligheten eller bägge, men att man vet var gränsen går och att det inte är en big deal alls. Är relationen mer intakt så är det ingen fara. Ju mindre intakt den är desto mer fara om man nu tillåter sig gå den vägen. 

Hade jag varit dig så hade jag inte fortsatt vifta med att jag har rätt här, utan om du verkligen vill satsa på din sambo, göra er relation mer stärkt istället för tvärtom, så bidra inte med sådana meningslösa sanningar för jag misstänker att du kommer göra henne både förbannad och sårad. Desto mer om du tror att du är helt oskyldig i detta och hon har plötsligt ett problem med sin självkänsla.

Tänk på vad du bidrar till i er relation för att få den stark, intakt? Hjälper det du håller på med?

Hon i tur även om hon inte säger det kan mycket väl tappa känslor för dig, dra sig undan, hon kan och låter som att hon går igenom alla sorts negativa känslor och det ska hon inte behöva. Sen är det hon själv som har sig själv att skylla kan man tycka när hon ställde frågan. Hon hade rätt dessutom, så hon kände det på sig. 

Jag tror allmänt så vad man måste göra är att verkligen bestyrka att det är vi två, jag skiter i vilken grad av attraktion det må eller inte må finnas, den är obefintlig om jag jämför med vad vi har. 

Jag hade ärligt bytt jobb för att visa att hon kan vara helt trygg även om jag vet att det låter dramatiskt. Det som nu fått ett hål i er vägg, er mur gentemot andra, världen där ute, alla lockelser, måste du försöka täppa igen (även om du såklart inte tycker där är ett hål till att börja med, att hon bara ska chilla). 

Hon kan också börja se dig, ert förhållande, och ändra sitt eget beteende p.g.a att hon är sårad. Hon kan börja se på andra män med andra ögon. Hon ska inte själv vakta det här förhållandet, det borde ha varit ni båda. Det är inte bara hon som ska vara rädd om det ni har. Hon ska inte behöva göra ditt jobb också. Och ja, jag vet du tycker du gjort och gör ditt jobb. 

Jag förstår att du inte tycker du gjort något fel här, men du har skakat gungningar i något där du själv tror dig sitta säkert i båten. Vilken slags kvalité vill du ta in i ert förhållande? 

Jag hade aldrig berättat för min sambo att ja, jag är attraherad av den och den, och så den, och så just den den jag ser dagligen, men oroa dig inte, jag vet var gränsen går. Precis - du vet var gränsen går. Hon vet det inte. Det här måste väcka alla sorts olust känslor. 

Om du vill lösa detta med henne så försök vara ödmjuk och se det från hennes sida, mer än att du vill ha rätt. Det är hon som ska vara din drottning. Det här pratet om att du är attraherad av andra, och att hon vet specifikt vem det är dessutom, hjälper inte nån av er. 

Jag vet inte om du kommer bli förbannad på mig nu för att jag försökt "läxa upp dig" , för att du vill ha rätt och bara vill ha medhåll, och tycker det är hon som får skärpa till sig, eller om du är intresserad av att göra din bit av att försöka laga det som nu håller på att gå itu för er. Oavsett vad så har jag gett dig mitt råd för att försöka rädda det. 

 

Du har såklart rätt TS. Men det var osmidigt socialt av dig att vara så ärlig.

Håller med Hangout91. Du har rätt - visst är det naturligt att känna attraktion - men du uttryckte dig rätt klumpigt. Det gjorde onekligen din partner ledsen och det var onödigt.

Tack för ditt mycket bra och utförliga svar Ylva!

Jag håller med dig i mycket, och förstår att det jag säger väcker dessa känslor i henne. Jag förstår att det gör henne ledsen, osäker och sårad att jag attraheras av någon annan, och att det bästa vore om hon inte skulle behöva höra detta. Jag själv vill ju helst inte höra om vilka personer min partner finner attraktiva, men jag förstår samtidigt det finns sådana personer (både på TV, på stan och ibland även personer hon i olika sammanhang träffar). Jag vill naturligtvis inte att hon oombett skall tala vitt och brett om detta, men om jag frågar henne om någon sådan så kan jag hantera det (förutsatt att vi pratar om det, och att hon försäkrar mig om att det inte är något hon regelbundet lägger tankekraft på, agerar utifrån eller som påverkar hennes tankar/känslor).

Jag förstår tyvärr inte hur en lösning där jag inte (när jag ombes) får nämna att någon är attraktiv skall fungera i praktiken...

Saken är den att exemplet med min kollega bara är just ett exempel, valt för att det var just det vi bråkade om igår. Jag har ingen särskild attraktion till min kollega (och absolut ingen kemi), men när min sambo frågat om jag tycker hon är sexig, så har jag (dumt nog?) svarat ärligt. Dessa frågor kommer från min sambo väldigt ofta. Det kan vara en kollega, någon vi träffat på en gemensam tillställning, någon kändis på TV, eller någon vi bara möter på stan. I vissa fall är ju det ärliga svaret "ja, hon är attraktiv" och i vissa fall "nej, hon är inte attraktiv". Om jag ska följa ditt råd att alltid säga "nej" så blir det inte särskilt trovärdigt. Det är ju högst osannolikt att jag aldrig någonsin skulle springa på någon, utöver min sambo, som jag tycker är attraktiv. Och att göra som min sambo ibland förespråkar, att endast tycka att personer "på tryggt avstånd" kan anses attraktiva känns också lögnaktigt. Sannolikheten är ju lika stor att någon på bussen, på kontoret eller på TV:n är attraktiv/inte attraktiv. Det viktiga är att man inte fokuserar på det, ändrar sitt tankemönster/beteende efter det, etc. Med det sagt berättar jag naturligtvis inte oombett om vem jag tycker är attraktiv eller inte, jag spanar inte in personer och jag fantiserar inte om andra.

En problematik är också att min sambo ofta vägrar ta till sig när jag säger att en person inte är attraktiv. Hon fortsätter pressa mig och ställa mer och mer ingående följdfrågor om vad jag tycker om personens utseende, specifika kroppsdelar etc. etc. När jag inte tycker att någon är attraktiv är det naturligtvis inga svårigheter att hålla fast vid detta och stå på mig, men om jag tycker att någon är attraktiv varken kan jag eller vill jag ljuga om detta. På samma sätt som jag självklart vill att min partner skall vara ärlig mot mig de få gånger jag ställer en sådan fråga. Om jag, så som min partner, skulle må dåligt av att jag finner någon annan attraktiv, så är det ju viktigt att få prata om detta, ventilera och se till att motparten känner sig trygg. Precis som du säger så bestyrker jag att "det är vi två, och att jag skiter i vilken grad av attraktion de må finnas eller inte finnas till någon annan, för den är obefintlig om jag jämför med vad vi har".

Lösningen med att byta jobb känns inte heller framkomlig. Visserligen skulle det lösa det akut upplevda problemet, men mot bakgrund av min sambos tankemönster är jag övertygad om att hon snart skulle hitta en annan person att rikta dessa sårade känslor mot. Något som t.ex. understryks av att hon när jag fick en ny kollega för någon månad sen direkt frågade ut mig om dennes utseende, och sen sa att jag "uppenbart ljög" när jag inte fann henne attraktiv.

Tyvärr når jag inte fram till henne med mitt budskap, då hon istället tar mina svar om att någon annan är attraktiv som att hon själv är mindre attraktiv. För mig är det en självklarhet att det finns fler än en attraktiv människa på vår jord, men att min partner är den som är allra mest attraktiv för mig och att det är därför jag valt att leva med henne. Jag vet inte hur jag ska nå fram till henne så att hon förstår? Som sagt, varken vill eller kan jag ljuga. Jag tror att en parterapeut som kan hjälpa oss förstå varandra är enda lösningen. Vad tror du/ni andra?

Ja, parterapi kan vara ett alternativ. Ni kanske behöver en tredje part som ger perspektiv. 

om hon fortsätter fråga om detaljer vad gör en annan kvinna attraktiv, så kan du ju säga att dessa frågor gör dig obekväm. Jag har inget intresse av henne. Bara för hon frågar behöver du ju inte svara. 

om hon tar upp såna saker igen så kan du ju också förklara att du rent tekniskt kan se vad som gör en (ex kändis) man attraktiv. Inte heller det är något du är intresserad av. Fråga henne vad hon själv tycker gör någon attraktiv. 

Tack Tomas och också för att du inte tog illa vid dig om jag gick på för hårt här innan. Jag har mitt eget baggage, erfarenhet vilket var varför. 

Det här har blivit lite av en besatthet hos sin sambo. På ett sätt tror jag att du är ärlig är bra men på ett annat inte. Det låter som att du har försökt förklara vad attraktion betyder för dig, medan hon har en annan betydelse på det. 

Jag tror absolut att parterapi kan hjälpa er. Och jättefint att du själv också nu tar initiativ till det, är öppen för det. Inte alla män, tyvärr, är det. Om jag får tipsa försök om ni kan att inte ta upp detta med familj och vänner för då kan det bli en enda meningslös cirkus och det är det sista ni behöver nu. Det är något magiskt med en tredje, professionell part när det gäller sånt här. Ni kommer må bättre. 

Jag känner igen mig på ett sätt i din sambo gällande osäkerheten etc, då jag en dag kom på av ren slump, inte för att jag var svartsjuk, misstänksam eller osäker, att min partner underhållit sig med porr.

Nu var det så att jag hade en väldig dålig erfarenhet i ett tidigare förhållande där min dåvarande också underhöll sig med det i hemlighet och som jag också av ren slump kom på. I det förhållandet sjönk jag sedan in i vad jag tror var en obehandlad depression. Jag mådde inte bra men trodde att det var jag som var för känslig och mig det var fel på. Mina tjejkompisar verkade ta allt sånt där med en klackspark. Bägge de här männen svor ju sig blå i ansiktet att aldrig mer hålla på och påstod att de "bara" porr-surfat, inget annat.

Bägge män har haft tidigare relationer där den ena bara varit överenskommet sex (KK) och den senare dock ändå "förhållande" men inte mycket till det och hade attityden att det var upp till var och en och ingen ska döma och om han är singel eller dejtar så hade han "låg tröskel" för när han ville ha det. Den förste svor dessutom att han inte alls gjort nåt porrsurfande innan vår relation.

För utomstående som har samma syn på porr som bägge de här partnerna till mig var min reaktion våldsamt stark (även om det först var chock och sen la sig och sedan bit för bit tärde och jag visste inte själv vad som höll på att hända med mig och försökte dölja det). Jag kände mig helt ensam i det. Helt isolerad. Jag drog mig undan. Jag blev svartsjuk, osäker, deppig, jag skiftade mellan olika humörsvängningar. Jag lämnade, gick tillbaka. Så där höll jag på. Jag lämnade till sist den förste, han försökte med allt möjligt, men jag hade inte bara för att jag lämnat den relationen bearbetat det som hänt och varför. Utan jag märkte bara ögonblickligen när jag lämnat att jag mådde 1000 gånger bättre att inte längre vara hans. 

Sen så träffade jag då min andre (porrsurfande karl). Jag tog vid ett tillfälle väldigt tidigt nog ändå får jag säga upp mitt tidigare förhållande och berättade att jag upptäckt att jag mått så dåligt psykiskt efter jag kom på honom att jag visste att detta var något i mig som jag inte kunde hantera. Jag blev oerhört tacksam när min nye då sa "Inga problem" till att han inte då skulle hålla på med porr under vår relation. Jag litade på honom. Han kunde lika gärna ha sagt "I do" inför altaret. Hans "inga problem" betydde så mycket för mig. 

Jag hade en bild av honom, en bild av oss och jag var förälskad i den bilden. Jag högaktade denne man nåt hemskt. Även om vissa klagade att varför klagade jag inte på om han ex hade för många aktiviteter eller vad det nu var så försvarade jag honom. Jag kände mig så stark i "Vi:et", fast vi var mitte uppe i smeten med småbarnsåren osv. Så gick åren och så en dag när jag står där, oförberedd, kom jag då på det här (genom att det kommit virus i paddan han kollat i eller vad han nu gjort). Allt bara gick itu. När jag tittade från paddan till honom efter jag frågat om ifall det var han (som kollat) så såg han på mig med helt kall blick och så sa han "Ja, så vad då då". Det var inget förlåt, det var inget. Det var som att han fick den där porrskådisen jag fick syn på i paddan att som om det var han och hon nu, och jag var en nån lägre stående. Det var förudmjukande för mig. Han hade ljugit för mig. Han hade inte tagit nån notis till hur viktigt detta var för mig. Sen att han knackade på efter jag inte kunnat få ur mig ett ord och gått in och låst mig på toaletten (där jag grät). 

Vår syn på porr var helt olika. Jag såg det som otrohet. Jag tyckte dessutom att det var och är en bransch som inte är kvinnofrämjande eller människofrämjande överhuvudtaget och ser inte tjusningen med det. 

Den gungningen jag hamnade i inombords önskar jag ingen. Hade vi inte haft barn hade jag bara gått direkt och aldrig sett tillbaka. 

Parterapi - jättebra. :) Ja, snälla gör det. Jag kan bara önska att han och jag inte gjorde det tidigare. 

Sedan är ärlighet viktigt i en relation, ja. Jag är inte bisexuell men jag kan säga att både vissa män och kvinnor är attraktiva vilket inte för mig betyder att jag vill hoppa i säng med dem. Jag fattar din poäng. 

Jag tror din sambos hjärna är under denna starka stress, press, att hon inte riktigt är sig själv, precis som jag inte var när jag genomgick min skit efter upptäckterna. Min skit kan många skratta åt (också du) och det kan helt och hållet bero på att din syn på porr (om vi nu ska gå där, du ska absolut inte svara mig när det gäller det, jag bara tar det som exempel) är som mina partners var och många andras och därav ser man inte det som ett hot eller otrohet. Vi är alla olika. Problemet blir ju när man ingår i en par-relation och något så fundamentalt krockar. 

Jag förstår din poäng också att skulle du byta jobb så kommer hon säkert hitta nån annan på ditt nästa. Hon kommer fråga. Du kommer fortsätta svara ärligt: Ja. Och om du svarar Nej så tror hon inte på det och så kommer där då ett Ja sedan. Det är tilliten som är skadad här. Men jag tror att det kan bli så i det akuta skedet men det kommer senare i denna massiva text jag lyckats knåpa ihop, men kanske om det lugnar ner sig, inte.  

Vad min andre porr-karl själv kom på  (detta var innan terapi) var att han ville bli kontrollerad av mig. Dvs han skulle lämna alla tekniska prylar såsom sin mobil, dator så jag skulle kolla sen om han gjort något och han skulle lägga sig samma tid som mig (fast han var mer kvälls och nattmänniska) och då lägga alla teknik hos mig. Han förslog också att köpa ett kassaskåp där bara jag visste koden till och ha prylarna där. När han först kom med det här förslaget tänkte jag att om det inte var helknäppt innan så var det det nu och att jag inte ville kontrollera honom. Jag var också i växlande starka känslostormar där jag verkligen kände att jag ville kontrollera honom. Jag kan tänka mig så som din sambo håller på att hon hela tiden vill kontrollera, checka, är du attraherad av den, eller den...? är samma typ av mekanism som jag hade. Jag tror hon mår jättedåligt. 
Jag tror också ni hamnat i denne onde cirkel där hon frågar och du svarar ärligt och det tar aldrig slut. Så här kan ni absolut inte ha det, inte du och inte hon. Jag tror ni lider båda två men kanske på olika sätt. 

I mitt fall fick det bli så att vi fick beskedet (vilket förvånade mig då) att ja, jag skulle kontrollera honom. Och ja han fick aldrig någonsin avvika från det (vilket han gjorde någon gång då jag bad att få se i hans mobil och han höll den högt upp från mig så jag inte kunde nå den). På samma sätt i det akuta skedet tror jag att om du bytat jobb att det bevisat för henne att du är på din sambos sida här. Sen får det ta den tid det tar. 

Så om jag får försöka göra mitt otroligt långa inlägg kortare, here we go: 
1. Par terapi JA så fort som bara den (där kommer ni också förstå era olika begrepp på samma ord) + hon behöver stabiliseras då hon har varit i kan jag tänka mig en för lång pressad situation för länge och kan inte direkt rymma från sig själv. 

2. Säkra upp. Visa i det akuta skedet och mindre akuta, vid "stickprov" att du står pall. Att du förstår henne 100%. Spela inte kaxig (så som min 2:e porrsurfande karl gjorde). Det kan gå långa perioder utan att hon ens kommer ställa frågan eller bete sig som hon innan brukat men det betyder inte att det är så alltid, det kan triggas, det kan komma igång igen och då får du om igen stå pall. Det kan ta några månader. Det kan ta år. Det får ta vad det tar. 

I min bakgrund fanns det ett smärtsamt uppbrott där min pappa var otrogen mot min mamma, där det var väldigt viktigt för mig att inte ha en partner som ljög för mig, som gjorde saker i hemlighet, utan var ärlig. Jag kände det som att min pappa varit otrogen även mot mig, övergett mig. Sedan hade jag andra erfarenheter där porrskådisarna var för mig helt verkliga kvinnor och som jag var orolig för. Då jag inte är för förnedring av nåt slag så sökte det mig nåt oerhört när jag såg nåt sånt där. Jag är väldigt beskyddande av mig och brukade steppa in när någon mobbade någon annan eller någon annan inte tyckte sig vara värd mer och blev trampad på. Jag tillät det inte. Annat än det är jag hur mjuk som helst. Det här att "se på" fanns inte för mig. Jag hade inte den distansen. Idag förstår jag vad de menat och andra "normala" menar med hur de ser på porr, när de känt lust att titta på det. Jag är fortfarande inte för det, det kommer jag aldrig bli, men det var på väg att jag åter igen skulle bli stabiliserad i mitt mående i min relation (jag hade om jag kunnat bara slängt Nr 2 i väggen) som jag då kunde ta det till mig: Vad de menat. Likaså tror jag att din sambo kommer att kunna ta det till sig. Men hon måste hamna i det läget först. Nu hör hon inte dig. Hon hör, men hon hör inte. Hon är för sårad, för sargad. Allting är för osäkert. Allting är en trigger. 

En annan sak jag tänker på är viktig här, i ditt fall, är att du har inte sökt dig till de här kvinnorna. De råkar vara överallt runt dig, ni går på stan, hon ser nån, det är nån du jobbar med, du har inget val. Du har inte gjort något aktivt val (inte så som mina). 

 Ni kan klara detta. Jag tycker det är jättefint av dig nu att du flaggar här och vill ta detta på allvar. Ofta går man i nåt alldeles för länge för man vill kunna fixa det själv men där är bra hjälp som finns där ute och ni kommer få de verktyg ni behöver. 

Håller tummarna för er! :)

Din sambo har en orealistisk syn på hur människor fungerar, men det är inte så smart att skriva sin partner på näsan att man är intresserad av en specifik person i sin närhet.

Är väl självklart att man attraheras av andra fast man är i ett förhållande? Men det är inget mer än det helt enkelt. Är kvinna men förväntar mig att min fästman gör det med. Är ju inget man kan slå av. Du får försöka förklara att ja men blir attraherad eller tycker att folk är attraktiv men skillnaden är att man varken vill eller tänker göra nått åt det, det är inget mer än vad det är. 
Då får försöka försäkra hon kanske på nått vis med det. 
Sen tänker jag att man ställer inte frågor man inte vill ja svar på, men det kan du inte säga till hon. 

Svårt att styra över sina attraktioner, men vad blir bättre av att berätta om dom?

Det är FEL att tala om för sin partner att man är attraherad av någon annan.

Vad vill man uppnå med det?

Vi vet alla redan att världen är fulla av vackra människor

Att du orkar leva med en sån...

Självklart är det helt normalt att attraheras av andra. "Bli hungrig borta, äta hemma". 

Detta är inget som du och din sambo överhuvudtaget behöver gräla om. Hon är av en åsikt och du en annan. Då du ändå inte har tänkt att ha sex med din kollega eller någon annan utanför ert förhållande så är det heller inget ni behöver diskutera. Om hon frågar kan du enkelt säga att den där frågan tänker jag inte diskutera och du låter det helt enkelt falla. 

Njut av att bli attraherad!

Jag har tänkt lite mer på detta och det konstiga kanske kan tyckas är att jag som haft ett svartsjuke problem fattar precis vad TS menar och håller med honom och det han har sagt skulle inte ha kickat igång en svartsjuke effekt i mig. Däremot så har något annat gjort det för mig förr. 

TS har en poäng att vi alla är som TS faktiskt, men som partner frågar man väl inte ens om det. Sen är han ärlig och svarar. Han ser ordet attraktion som annorlunda än vad hans partner läser in i det, men det kan vara svårt att diskutera när det finns så mycket känslor inblandade. 

Jag har tagit för givet att vi alla vet detta som TS påpekar, men just att man inte frågar och man inte berättar för även om man kan konstatera att den där är attraktiv så är den personen inte viktig för en som ens partner är osv. Där är det här hindret i vägen och det hindret består både av en själv och ens partner. 

jag har fått frågan av partners eller mer konstaterande att det måste finnas andra än jag som tycker du är fin osv och är det nån på ditt jobb osv och även om det är det eller inte är det så är det helt oväsentligt. 

Det som nu hänt med TS:s sambo känner jag igen mig mycket i tyvärr. Det har genomsyrat allt. Man kan säga att det är något i relationen, något sambon då sagt när han svarar, att det har satt igång något i henne, en smärtsam process. 

I min egen bakgrund fanns där saker som låg och sov men som väcktes till liv, blev igångsatt. 

Jag kom från en familj som tänjde på gränserna, högpresterande. Krav på sig själva. Nära anhörig till mig fick anorexi. Jag fick en släng av det och senare bulimi, sammanlagt tror jag det var i 2 år under tonåren. Hade en vuxen runt mig som påpekade negativa saker om helt oskyldiga människor, främlingars, utseende. Den vuxne genomgick också operationer för att den då skulle se bättre ut tyckte den. 

Jag har tänkt att TS och sambon lägger vikt vid det här om personer är attraktiva eller inte och tänker att det kan vara något som är kultur i deras respektive familjer och som de inte ens tänker på. Man måste bli medveten om det först. Det i sin tur kan vara skadligt för TS sambo. Jag tycker hon visar tydliga tecken på det. Den här utseende och kanske rent av om nu vikt är inkluderat i detta kan gå till överdrift, bli sjukligt. Detta har blivit som nån sjuk lek, denna grop att hamna i.

Par terapi tror jag absolut kommer kunna lösa detta. Det är viktigt att hon inte känner sig ensam i detta och som hon har ensam skuld till hennes numera svart sjuke beteende. Jag kände själv mycket i början att jag inte hade en förstående, stöttande partner där han saknade vi begreppet utan det var mer som att jag hade ett problem, så ska det inte vara.  Så var det även i mitt tidigare förhållande. Vet man med sig själv och även partnern att man inte tidigare känt svartsjuka och något satt igång det med något partnern sagt eller gjort eller båda, så behöver ju båda ta itu med det var det är som gjort det. 

Hon verkar väldigt osäker och borde jobba på sig själv. I ditt ställe skulle jag nog inte gå in i diskussion med henne och säga typ "jag vill inte diskutera andra". Hon klarar ju uppenbarligen inte av svaret, vare sig du tycker de är attraktiva eller ej. Vet faktiskt inte om jag orkat vara i ett förhållande med någon som höll på som hon.

Ja, jag har samma erfarenhet som du.
Jag har fått frågan och hon tyckte inte om svaret.
Det har tagit tid men våra resonemang är ungefär såhär.

Hon måste förstå att hon måste vara beredd på att få svar som hon kanske inte tycker om, hon har valet att antingen är jag ärlig eller så ljuger jag ibland? hon vill att jag är ärlig? 
Ja, det är OK att attraheras av andra. Det sker hela tiden men om man nu har någon som helst impulskontroll så betyder det att man aktivt väljer att inte falla för attraktionen.
Alternativet enligt din flickvän är i princip att OM det dyker upp någon som är attraktivare, så kommer du gå till henne, hon litar inte på att du kan göra det rätta.

Jag tänker att man ska vara ärlig i ett förhållande, utan att för den sakens skull hålla på och diskutera saker som inte är speciellt konstruktiva.

I min värld är att någon är snygg, attraktiv, verkligen inte samma sak som att jag omedelbart vill vigga med den personen. Och att hålla på och fråga saker man inte vill ha svar på är liksom ett oskick. En gång ingen gång, men ni får liksom bryta detta innan ni sårar varandra.

Antingen hr man en relation där man kan var ärlig om vad man tänker och föra resonemang om det hela... eller så har man det inte! Du kanske inte kommer få henne att förstå, utan behöver kanske anpassa vad du berättar för henne.

Vet inte hur detta har börjat för TS och sambon. Har det inte funnits nån svartsjuka innan (som i mitt fall från mitt håll) eller har det alltid funnits där? 

För mig kom svartsjukan när en personlig gräns, vad jag anser inte ska finnas där i en välfungerande par relation, var när partner då gått över den. Sedan är processen tyvärr igång. Det är fruktansvärt hemskt att vara svartsjuk. Det är också hemskt att bli utsatt för det. 

Det är kring den här personliga gränsen som de ser på på olika sätt, det är där krocken uppstått från första början gissar jag. 

Sen när man blir så där svartsjuk så inser man att något hänt med en. I mitt tidigare förhållande förstod jag bara att jag blivit olycklig och osäker och drog mig undan. Vi pratade bara om det få gånger. Jag lämnade det förhållandet och när jag gjorde så försvann allt det här sjuka mig, man blir ju sjuk. Hjärnan blir sjuk. Jag hade ångest och depression men visste inte om det. Hade jag stannat så hade jag förr eller senare fått ta hjälp av vården. 

jag tror det kan vara svårt för den som är inne i processen, som har det här sjuka, svartsjuka, att få riktigt grepp om vad som händer. Det är som ett gift i hjärnan. 

Sen när det hände igen och jag försökte hantera det bäst jag kunde i nästa förhållande förstod jag att det höll på att sluta väldigt illa för mig. Då mamma ville jag inte bli sjuk. Jag såg då inget annat val än att avsluta relationen men det ville inte han och så fick vi hjälp. Min approach är inte att jag "går på" utan min är att jag drar mig undan. Det kanske gör det svårare då för partnern att förstå att jag led av svartsjuka. Idag är jag inte alls svartsjuk och jag påverkas inte alls. Idag har vi det bra. Jag hade inte trott det kunde bli så. 

En f d sambo brukade säga; spelar ingen roll hur du skaffar aptiten, huvudsaken du äter hemma. F d sambo alltså...jag tappade matlusten till slut.