Rituella inlägg och subliminala budskap

Har jag missförstått din kram
Svartkonsts utnämnda dam?
Önskar trevlig sommarkväll
Lugn, harmonisk, rationell. 

*O-utnämnda dam

Omfamnar dig med sommarljumma ord
Du allvarsamma dam på fjärran jord
Låt aftonen vara mild och len
Där själens ro vilar i stjärnors sken
Dröjer en stund vid tankens strand
Låter orden måla nattligt land
Till din njutning och poetiska sinne
Söker jag spinna trådar av finaste linne
I alltets flöde fick jag av dig ett svar
Låter tanken flyga fri och klar

Tack. Jag spinner in mig i linnekokongen och önskar glad sommar! 

Tack det samma till dig med!

Se den veka skymningen övergå i skugglös natt som andas i drömmens famn. Världar uppstår, världar försvinner. I denna dunkelhetens sköte berörs jag av kall elegans och berör med varm passion. Nymånens bleka barm med lust och längtan lockar. Försegla mina läppar med kyssar. Låt dina händer vandra över sinnlighetens gåtor på min kropp. Gränslar dig med ord och lekamen. Förför dig med lust och eld. Vettlös och galen. Pulsens vansinniga trumma manar. Bli eld med mig. Förnuftets gränser suddas ut och bara njutningen består, ingen rädsla ingen skam.

Vi förtär varandra med begär och hungrig längtan. Sårbar och stark. Allt ska upplösas i en kulmen, så också vi, tiden försvinner, det finns inte längre mörker eller ljus, ingen mark ingen riktning. Skriket i extas tystnar och vi upplöses i intet, som slocknade gnistor vars askflagor sprids någonstans. 

Något skall åter födas ur flagans kraft, de första stjärnorna som skrattar i världens spröda famn. Det första stråket av solars ljus i tidig gryning. En början är alltid ett slut, ett slut är alltid en början. Vi steg högre än ordens himlar, vi blev allt, vi blev intet.

Nu har jag bara snabbt skummat genom tråden, så kanske jag missar någon kontext. Men dadaismen har haft en viss inverkan på min världsbild, kanske därför jag uppskattar denna i mitt tycke rätt träffande reflektion. Hur som helst, en viktig färdighet att kunna uppleva något meningsfullt i synbar meningslöshet. Liknande poesins strävan att sätta ord på det ordlösa. Man får liksom lite släppa greppet om det man så gärna vill kontrollera och sjunka in i direkta, ofiltrerade förnimmelseinsikter.

Tack så mycket för ditt intressanta inlägg. Jag tycker också att dadaismen har inspirerande partier. Ja, nå ner till orden under tankarna, ord först, tankar sedan, lite så. Det där med filter kontra inget filter övergår lätt i en filosofisk debatt som kan te sig lite olika beroende på synsätt och så, vilket kan vara intressant. Annars skriver jag ibland sådant som i den här tråden för nöjes skull, ibland finner andra det trevligt eller intressant vilket förstås är positivt. För övrigt tycker jag inte att du har missat någon kontext, jag vet inte om den egentligen finns där, eller så får var och en skapa en.

Framför öde kuliss. Vad finns bortom havet? Där finns ingenting, min vän. Aftonens sena strålar över lada och äng. Att älska är stort. Äppelträdgårdarnas mustiga tid är här. Elegiska dofter. Mörka aftnar. Då solen går ner tänds stjärnor i evig höjd ovanför oss, synliga men onåbara. Precis som du, som jag. Älska mig då. Trä mina sinnen på din blick. Led mig med din vilja som tvinnats stark och oböjlig av nordanvind. Andas på mig, se frostens rosor blomma, förhäxas av mina besvärjelser. Vem och varför? Frågor utan svar, frågor som inte spelar roll. Viljans hopp, trofasta önskningar sträcker sig över hav, genom mur och vidd. Växer vild och obändig i asfaltens sprickor, sträcker sig mot himlens katedral. Finns i ensamhetens skugga. Låt mig bli i din blick ännu en stund.

Frivola ord blandat med telefonnummer och kärleksförklaringar berikade med hjärtan och symboler klottrade på en kakelvägg bildar en fond, en novell. Sorl av röster utanför den låsta dörren. En modern runsten, en skrifttavla. Spontant sprungen ur viljor och tuschpennor. En anslagstavla, en budbärare, en historiebok att ta del av. Snart borttorkad och förpassad till intet, precis som vi. Anslagstavlan ska komma igen. Vi ska komma igen.